Se7en för löpare

Se7en är den bästa thrillern jag sett och när jag såg det här klippet tänkte jag på en riktigt bra thriller. Man vet att något hemskt, spännande och spookigt kommer hända, men inte när. Spänningen byggs upp sekund för sekund. Vacker miljö, fin stig och bra tempo, och sen...!  

Värre än att föda barn

Så här mår jag just nu:

Inget att rapportera, men drömmer om berg

Jag har inte sprungit utomhus på tre veckor. Har dock kommit igång med vinterträningen som planerat, vilket betyder långa promenader på löpband inställt på 15 %, min nya favorit Skierg och olika övningar på Bosuball, men jag saknar verkligen skogen och bergen.

Som statsanställd har jag sju veckors semester. Så varför ska det då vara så förbannat svårt att planera sin semester för nästa år? Varför ska de lopp jag vill springa antingen gå samma dag/helg eller vara utspridda över hela sommaren? Jag har (nästan) givit upp hoppet att kunna springa något lopp i Frankrike eftersom alla distanser över 20 km verkar kräva läkarintyg, vilket kostar skjortan i Sverige (eller Malmö i alla fall). Men det finns så många andra:

Trail Cap de Creus

Zugspitz Supertrail

Swiss Irontrail

Trail Verbier St Bernard

Trail Aneto "Dos Caras del Aneto"

Matterhorn Ultraks

Eiger Ultra trail

Trail du Tour des Fiz

Trail Golfo dei Poeti

Semi-Trail Ticino

Trail del Monte Soglio

Courchevel X-Trail

Trail du Verdon

Maratón Alpino Madrileño

Och så vidare, det finns hur många läckra, coola, vackra, inspirerande och underbara platser som helst att springa på. Vad ska man välja? Vad ska man välja??

Vinterlöpning för nördar?

När man ser det här klippet kan man undra vad som egentligen är tjusningen med att springa på vintern.

(Medan jag funderar ska jag bara ta en kort runda iförd mitt nya merinounderställ, vinterjacka och pannlampa, sammanlagt drygt 2500 kr eller $400.)

Apropå nörd har det ju den senaste månaden varit lite debatt i olika sammanhang om vad definitionen av vad nörd egentligen ska vara. Jag använder ibland ordet nörd för att beskriva mig själv i vissa sammanhang, framför allt när det gäller löpning och arbetet. SAOLs definition tycker jag stämmer synnerligen dåligt på hur jag skulle vilja beskriva mitt eget nördskap:

nörd s -en, -ar (ibland nedsättande) enkelspårig och löjeväckande person, tönt. (Från Svenska Akademiens ordlista)

Om du inte tycker den här definitionen stämmer på dig själv (eller, om du inte själv är nörd, på någon nörd du känner) ska du skriva under nörduppropet. 

Här är några alternativa definitioner från de som borde veta: nördarna själva.

Kreativ, hängiven person som brinner för ett specifikt ämne. Har omfattande kunskaper i sitt ämne. Dedikerad.

 En person som är insnöad på ett visst intresse.

 Någon som är mer engagerad än andra. Det kan lika gärna vara någon som gillar fotboll som att det är någon som gillar datorer.

 En person som intresserar sig för något och vill göra att detta fungerar ännu bättre.

Cool individ som gör sin egen grej och står upp för det!

 

Det är okej att vara nörd! Det är någonting positivt!

 Fett intresserad.

Tja, alla kanske inte är språknördar...

Första advent

Förbannade zombies!

Kolla först på det här klippet.

"You tie your shoes, put on your headphones, take your first steps outside. You’ve barely covered 100 yards when you hear them. They must be close. You can hear every guttural breath, every rattling groan - they’re everywhere. Zombies. There’s only one thing you can do: Run" 
- från Google Plays beskrivning av Zombies, Run! 

Det är ju en helt underbar idé för intervallpass och jag köpte Zombies, Run! i helgen och har kört två pass, i dagsljus. Jag tror inte jag sprungit så strukturerat och intensivt tidigare. När zombierna närmar sig och man hör andningen, instruktionerna och musiken ökar man farten helt ofrivilligt och pulsen når lätt 90-95 % innan faran är över. Ett suveränt intervall- eller fartlekspass helt enkelt.
 
Allt väl så långt. Ända till ikväll! Jag är vanligtvis inte särskilt rädd för mörker, men idag var jag tvungen att avbryta min runda i Bokskogen för att jag höll på att skita ner mig av skräck!

Efter jobbet packade jag ner det nödvändigaste och åkte till Torups slott för att springa ett par varv på elljusspåret där. Jag tog med mig pannlampan mest för att ha som back up om några lyktor inte funkade. Efter 2,5 km kan man vika av ut på en sjukilometers runda där det inte finns ljus, men eftersom jag hade pannlampan med mig tänkte jag inte mer på det. Efter bara kanske fem hundra meter kom jag att tänka på zombiespelet, hörde plötsligt låga, konstiga ljud och såg klart och tydligt, i skenet från pannlampan, zombies som gick omkring i skogen. Så jäkla fånigt egentligen, jag kanske inte skulle erkänna det här, men jag satte nog nytt världsrekord på 500 meter, Michael Johnson hade inte haft en chans!! Jag sprang till och med med pannlampan på elljusspåret. Tillbaka till bilen! Snabb koll i baksätet för att säkerställa att ingen zombie slunkit in när jag öppnade dörren och sedan rivstart mot Malmö och säkerheten!

Just nu vet jag inte om det är värt det, kanske jag skulle radera spelet från mobilen? Alternativet är att sluta springa i skogen efter det blivit mörkt och det vill jag inte. Bättre att låtsas som om kvällens händelse var en ond dröm!

 I USA (var annars?) finns en serie Zombie lopp som heter Run for your lives, 5 kilometer hinderbana där man stöter på zombier hela tiden längs med banan. Alla deltagare får ett bälte med flaggor som man ska fästa i midjan och sedan springa, hoppa, ducka och utmanövrera zombiesarna, allt för att undvika att zombierna tar banden.

"There will be a start line, and a finish line, but what happens in between is up to you. There are multiple routes to reach the finish. Choose wisely, or your 5k might turn into a 10k."

Om du förlorar alla flaggorna betyder det att du blivit infekterad av zombieviruset och du har förlorat!

Det här ser riktigt proffsigt ut och jag skulle utan att blinka, och trots kvällens skräckupplevelse, ställa mig på startlinjen om det hade funnits ett zombie run på närmre håll.

Är det någon som vet om det här finns i Sverige eller om det finns planer?

Höstdepression och trail som botemedel?

Just nu är det lite tråkigt och deppigt! Jag har efter loppet på Teneriffa för tre veckor sedan knappt kommit utanför dörren, frånsett något enstaka kort pass och lite spinning. Det kanske beror på att min "säsong" tog slut i och med att Bluetrail tog slut. Men varför ska man sluta springa lopp bara för att vintern kommit? Att träna inför lopp är suveränt för att hålla uppe motivationen. Experterna (se exempelvis senaste numret av Runner´s world) pratar om att ta ledigt från tävlingar under vintern och bygga grund för nästa säsong. Jag har aldrig riktigt förstått varför? Tävlingar sliter inte på min kropp, jag springer inte tävlingar tillräckligt ofta, fort eller intensivt för det. För mig funkar tävlingarna mer som ett sätt att se nya naturområden, en annan del av Sverige och en chans att springa tillsammans med andra. Kort sagt, att få löpinspiration. I år tänkte jag därför förlänga "säsongen" till året runt.

Efter att ha kollat runt lite på internet har jag hittat flera häftiga vintertraillopp som jag sååå gärna vill springa. Fick bland annat tips om Thy Trail Marathon, "Danmarks barskeste marathon". Det finns flera olika distanser, 11-42 km, och loppet går i en nationalpark på stranden på västra Jylland i februari. Tänk dig att springa i kyla och blåst i februari på strandstigar och sanddyner alldeles intill Västerhavet, underbart!!! Nackdelen: loppet är fullbokat, man får dock byta till sig platser så jag hoppas kunna springa halvmaran ändå. Kolla in den här videon, hur häftig natur som helst + vackert väder!

Icebug kör igång sin egen trailserie i vinter, Icebug Winter Run. På flera platser arrangeras olika vintartraillopp i klasserna promenad, stafett, familjestafett och 2XU Ismilen. Jag hoppas kunna vara med på loppen i Malmö och Helsingborg. Om det drar riktigt i tävlingsnerverna, och det fortfarande är kallt och snö, kanske jag åker till Stockholm eller Göteborg också. Trailserien kan bli riktigt bra om vi bara får en riktig vinter!

På STT Kåsjön märktes det för övrigt tydligt att Göteborg är Sveriges Mecka för stiglöpare, så självklart går en galen trailmara i Göteborg mitt i vintern, Sandsjöbacka trailmarathon. Anmälan öppnade den 28 oktober och sex dar senare var det fulltecknat! Snopet.

Ingen tur med anmälningarna till vinterlopp alltså. Det är verkligen märkligt, och alldeles underbart, att stiglöpning blivit så populärt. Jag menar, för att få en plats i de stora loppen i Sverige och utomlands måste man verkligen planera i god tid, helst nästan direkt efter målgång! För nästa år har jag hittills klart med Trail Mallorca Serra de Tramuntana i april (min första ultra!) och Kullamannen 10 km i maj. Jag drömmer om en långsemester i Alperna i sommar. Flera olika lopp, olika distanser och discipliner i flera olika länder, men allt i bergen. Låter som en önskedröm tycker jag. Planeringen och drömmarna fortsätter...

Ett av de lopp som jag skulle vilja testa i sommar är Swiss Iron Trail, 80 km (+4800 hm) på 30 timmar ska man väl klara av? Det borde gå, även om jag får gå hela vägen! Sträckan kommer att ändras till 2013, start i Savognin, sedan Tiefencastel-Lenzerheide-Weisshorn-Arosa (Schweiz vackraste by!)-Strelapass och målgång i Davos. Årets lopp avbröts på grund av dåligt väder, men ett par av deltagarna gick/sprang sträckan Chur-Arosa dagarna efter i strålande solsken och gjorde den här (mycket tyska!) filmen från vandringen. Bilderna är ju så vackra att man tappar andan, men stäng av youtube-ljudet och lyssna på exempelvis den här istället.

Skojigare saker från Tenerife

Det tragiska dödsfallet under Tenerife Bluetrail lade naturligtvis sordin på stämningen den sista dagen på min träningssemester. Men fram till dess hade det varit en otroligt lyckad vecka, med fint väder, god mat och dryck och vackra berg och stigar. Det började dock med panik!

Jag hade varit inställd på att åka den 15 oktober så när telefonen ringde på morgonen den 14:e fattade jag först inte vad kvinnan i andra änden av luren sa: Hej, det här är från resebyrån och du var inte med på flyget till Teneriffa som gick i morse. Jag hade lyckats missa flyget! Snabbt, snabbt hitta en ny resa, knappt 3000 kronor enkel resa och via Barcelona, och anlände 24 timmar senare till Tenerife. Tack och lov hade jag hotellrummet kvar i alla fall! Jag köpte en karta över vandringslederna och tog en lokalbuss upp i bergen ovanför Puerto de la Cruz för en första inledande och, trodde jag i alla fall, snabb vandring på 13-14 km. Jag började vandringen vid 3 tiden och räknade med att kunna ta bussen tillbaka vid sextiden. Det var oerhört brant första 6 km, stigen var täckt med barr från pinjeträden som gömde stenar och rötter.

Bilden ljuger! Det var brant!

När jag kom upp till det ställe där stigen började gå nedåt var klockan redan fem och jag hade bara två timmar till solen skulle gå ner, så jag började småjogga mot byn Pinolere, 900 höjdmeter längre ner. Stigen här var lika brant och jag ville inte skada mig på den tekniska stigen utan tog det riktigt försiktigt. Klockan var nästan halvåtta innan jag kom fram till Pinolere och det var mörkt. Dumt och farligt! 13 km med powerwalk hade tagit mig  fyra och en halvtimme.

Under de nästa dagarna åkte jag till olika ställen i bergen och gjorde olika delar av de fantastiskt välmarkerade vandringslederna. Det är bara att följa färgerna som målats på stenar och träd för att hitta rätt. Kartan behövdes aldrig för att hitta rätt i bergen, men var kul att ha för att på kvällarna planera nästa dags rutt.

Den längsta vandringen jag gjorde var 30 kilometer, det mesta platt eller svagt utför, från El Portillo till Aguamansa. Dimman låg tjock och man såg ibland bara fem-tio meter framför sig. Det var som att gå i en bubbla, jättehäftig upplevelse. Det var först på en senare vandring som jag insåg att jag gått på flera ställen med lodräta stup på upp till femtio meter!

På lördagen var det så dags att springa det lopp jag rest till Tenerife för, 20 kilometer av konstant uppförs- eller nerförsbacke. Jag vaknade klockan fem och åt vitt bröd, bananer och drack en liter chokladmjölk. Bussen hämtade på ett grannhotell och vi släpptes av på en parkeringsplats där det var kolsvart, svinkallt och blåsigt! Tack ock lov hade jag med mig en smartwool-tröja, vindjacka och en ylle-buff, men en del hade kommit i bara kortärmat och shorts, så de frös som hundar! När solen gick upp blev det lite varmare och vi gick ett par hundra meter in i skogen där starten skulle gå. Lite typiskt spanskt hade de glömt aktivera chipen så starten blev försenad med en kvart, men vad gjorde det? Stämningen var mycket god och jag pratade med flera av de andra löparna. De sa att loppet efter förra årets premiär fick rykte som ett trevligt lopp och som passar de allra flesta. En del hade vanliga vandringskläder och skulle tydligen gå hela loppet. 

Jag ber om ursäkt för den skakiga och sneda bilden i det här och andra klipp men jag använder en handhållen Contour och de är visst lite svåra att hålla rakt... Och stilla...

Efter en runda på ett par kilometer runt startområdet började uppförsbackarna på allvar, jag tror inte någon sprang hela loppet. Stigen var ordentligt teknisk med stenar och rötter överallt. När vi kom upp på banans högsta punkt började en alldeles otrolig sektion där man sprang på en smal stig och hade stup på upp till 100 meter till vänster och en lika lodrät bergsvägg till höger. Underbart! Det var just efter att ha sett det här i ett youtube klipp förra året som jag bestämde mig för att springa Bluetrail! Och det var precis lika vackert som jag drömt om!

Återigen, ursäkta för de konstiga vinklarna!

När nerförsbackarna började insåg jag att jag gått samma sträcka tidigare under veckan. Det var nästan 1000 höjdmeter ner till målet i Pinolere och mina knän skulle ta ordentligt med stryk om jag inte var försiktig. Redan efter en kilometer var smärtan i högerknät för svår för att kunna fortsätta springa. Jag var ungefär två timmar in i loppet och började gå försiktigt neråt. Ibland blev jag passerad av en löpare, men för det mesta såg jag ingen annan. Vid tre kilometers skylten planade det ut lite och jag började springa igen. Kom ifatt två spanska tjejer och hade sällskap med dem hela vägen till målet. Jag sprang ganska lätt i kroppen över mållinjen på 3 timmar och 36 minuter, glad och mycket nöjd med min insats. Speakern fick reda på att jag, som var en av de få utlänningarna i fältet, pratar spanska och höll en liten högst improviserad intervju med mig! Första gången jag pratar i mikrofon var lite nervöst, men jag tackade i alla fall arrangörerna och berömde den suveränt vackra och stenhårda banan.

Efter lite stretching beställde jag en kikärtsgryta med kött och en välförtjänt öl vilket var så jäkla gott! Det gör verkligen underverk att få varm, salt mat och öl i kroppen direkt efter en stor ansträngning. Det borde vara obligatoriskt med någon form av enkel, billig och närande mat i målområdet!

Infarten till Pinolere

Nummerlappshämtning i Santa Cruz 

Teknisk "stig"!

Tokbrant i verkligheten, men ser ut som ett salsgolv

Lättlöpt och vackert

Finns det något godare efter ett hårt lopp?

Förste man i mål på ultrasträckan, Santi Obaya från Asturien.

Min trogna följeslagare i bergen

Nya favvoskorna (nästan)

Jag fick inte veta att en av löparna i 20-kilometers loppet avlidit av en hjärtattack och att organisatörerna avbrutit hela Tenerife Bluetrail förrän dagen efter. Men trots det trista slutet hade jag en helt underbar aktivsemester och kommer helt säkert att återvända för mer stiglöpning i de kanariska bergen. Min Ambit säger att jag fortfarande (drygt fyra dagar efter loppet) har 10 timmar kvar av "recovery". Bäst att lyda. God natt!

Vila i frid, Manolo Carmona: racereport från Tenerife

Klockan halv fyra i lördags eftermiddag blev hela Tenerife Bluetrail inställt. Jag hade kommit i mål och de flesta andra i Mediatrail likaså. I de båda andra ultraloppen hade bara en handfull löpare kommit i mål, när vi alla nåddes av nyheten att en löpare i det loppet jag just sprungit hade fått en hjärtattack och avlidit. En del av löparna i Mediatrail hade själva valt att avbryta loppet och även löparna på Trail och Ultratrail distanserna stoppades.

Mannen som dog hette Manuel "Manolo" Carmona och var en 42-årig agent i spanska polisstyrkan Guardia Civil.

Vid ungefär kilometer 8-9 blev jag omsprungen av en man som sprang mycket fortare än mig, han försvann med orden "Hago mucho ruido, pero pocas nueces" (ung. Jag ryter högt men bits inte). Fyra kilometer längre fram satt han på en stock vid sidan om stigen och såg lite hängig ut. Jag stannade och frågade honom hur han mådde och han sa att han mådde illa och skulle vila. Jag såg att han bara hade med sig en halvliter vatten på en hård tjugokilometersslinga i berg och frågade om han hade kvar och om det var tillräckligt. Hade han något att äta? Trodde han att han skulle må bättre med mat och dryck? Jag hjälpte honom att ta fram den enda energibaren han hade med sig. En kort stund efter sa han att han skulle vila sig och sedan ta sig ner igen, han sa att jag skulle fortsätta och att det fanns fler löpare.

När jag hade kommit ytterligare kanske 1-2 kilometer längre fram vände jag mig om och såg tvärs över ravinen att flera löpare stannat. Jag förstod inte och tänkte inte på varför de stannat där. Att det skulle vara samme man jag stannade för att fråga om allt var OK förstod jag inte förrän dagen efter, när jag läste om det på internet.

När jag ikväll satt och kollade igenom videoklippen från loppet såg jag att av en ren slump filmade jag just när Manolo sprang förbi mig och sa "Hago mucho ruido, pero pocas nueces".

Jag kände inte Manolo Carmona, men av det lilla jag såg och hörde lät han och såg ut som en stor och glad man. Jag vill tro att han dog medan han gjorde något han tyckte om.

Vila i frid, Manuel!

Manuel C.M. LP/DLP

Rapport fran Tenerife

Och det forsta jag marker ar att a, a och o ar borta...

Shit, vilken haftig natur pa Tenerife, bergen ar superbranta och bade uppforsbackar och nedfor tar rejalt pa larmusklerna! Det marks att on har vulkaniskt ursprung, man ser lavapelare overallt i bergen.

Bor i Puerto de la Cruz, en halvtimme med buss fran nagra av de haftigaste vandringslederna och har forsokt att springa lite pa stigarna, men jag vill inte gora nagot tokigt, sa jag vantar till lordag da loppet gar av stapeln. Stigarna har knappt plats for en person i bredd och ar extremt tekniska! Det ska bli sa kul att springa det har loppet, personalen pa turistbyran blev riktigt imponerade att det kommer en fran Sverige bara for att springa i berg! Vi ar visst inte mer an en handfull "guiris" (utlanningar).

Pa fredag ska jag hamta nummerlappen i Santa Cruz pa andra sidan on och lyssna (hora passar inte sa bra nar det fattas punkter over bokstaverna) pa ett foredrag med Miguel Heras!

Aterkommer med en racereport nar jag kommit hem.

Långpass i Frostavallen

När jag inte kunde springa Risveden Terräng på grund av en förkylning planerade jag in ett långpass istället. Så i fredags åkte jag till vandrarhemmet i Frostavallen utanför Höör. Bara sex mil från Malmö men kunde lika gärna ha legat på andra sidan månen. Jag fick ringa till värdinnan för att bli få nyckeln och de enda andra gästerna tillhörde en hundklubb. Jag såg sammanlagt kanske 10 personer från fredag lunch till söndag eftermiddag. Jag fick stå för all mat själv eftersom frukosten serverades antingen för tidigt eller för sent för min planering.

Jag klev upp vid sjutiden på lördagen, åt frukost bestående av pulverkaffe och mackor med honung, fyllde på vätskeryggan med två liter vatten och tog med lite mer bröd till lunchen. Efter att ha studerat kartorna över området bestämde jag mig för att först ta en löprunda som inkluderade både den gröna och den svarta leden, sammanlagt 19 kilometer. Första kilometrarna gick på grusstigar, men efter ca tre kilometer övergick det i små skogsstigar. Landskapet varierade mellan ekskog, bokskog och på ett par ställen kalhyggen. Fredagens regn hade dessvärre gjort stigarna ordentligt leriga. Jag anpassade farten så jag skulle orka vara ute hela dagen, gick när jag kände för det och sprang på ordentligt när jag kände för det. När jag kom till den gamla slalombacken (nerlagd sen många år) i slutet av rundan vände jag om och tog mig samma väg tillbaka, med en lite omväg via en vit slinga på tre kilometer och sen tillbaka till vandrarhemmet. Sammanlagt 41 kilometer och det längsta jag gått/sprungit sedan Swiss Alpine. Sammanlagt blev det 6,5 timme on foot. Mycket nöjd med känslan i kroppen bestämde jag mig för att lämna bilen och traskade de sex kilometerna in till Höör för att fixa lite kvällsmat. Somnade som en vaggad bebis vid niotiden.

Sammanlagt fick jag ihop ungefär nio timmar och 55 kilometer till fots under lördagen. Konceptet att ta in på vandrarhem ska jag nog göra flera gånger. Syftet med vistelsen blir väldigt tydligt (även för en stressad stadsmänniska) och i och med att man har hela helgen på sig kan man ju faktiskt ta sig tid att njuta av naturen och tystnaden. Mycket uppskattat!

Det är sant som Scott Jurek säger i den senaste episoden av Kilian´s Quest: "I think anyone can run an ultra marathon. I mean it´s really about having the desire, having the will. If you can walk, you can run.".

Bästa vätskebältet!

Jag brukar inte pusha för någon särskild produkt här på bloggen men för ett par månader sen fick jag händerna på ett av Salomons vätskebälten av modellen XR Sensibelt och jag har faktiskt inte använt något annat vätskebälte sen dess (trots att jag har flera andra). Det jag tycker särskilt mycket om är att man enkelt kan reglera hur hårt det ska sitta med kardborrband istället för ett svårreglerat spänne. Det sitter lika skönt i midjan som på höfterna. Det finns ett gummiband som håller fast flaskan även i den tuffaste terrängen och flaskan, som rymmer 6 dl, är mjuk och lätt att dricka ur medan man springer. Kan bara rekommenderas!

 Finns bland annat på Löplabbet och trekkinn. Billigast på nätet så klart!

Dagens youtube-klipp är från Bridger Ridge Run, ett stenhårt lopp som går i Bozeman, Montana i augusti varje år. 32 km med lite knappt 5000 meter höjdskillnad (+/-). Jag väljer den här av två skäl, dels den märkliga månliknande naturen och dels den helt underbara musiken med Jerry Reed!

Vindhästar och öl

 Cavalls del Vent avgjordes idag och föga förvånande vann Kilian herrklassen, sju minuter före Tony Krupicka. När Ian Corliss frågade Tony i slutet av loppet om hur det går svarade han att "he's just ***** with me".

Emelie Forsberg ledde länge damklassen före Nuria Picas och Anna Frost, men fick se sig besegrad av båda de andra på de sista kilometerna. Nuria vann före Anna Frost och Emelie på tredje. Bara fem minuter skilde dom tre efter 84 kilometers löpning och 6098 meters klättring!

Bild lånad från Salomon Runnings facebook-sida

För ett par veckor sedan ville några studenter på Entrepenörsprogrammet vid Lunds Universitet anordna ett lopp i Stadsparken i Lund. Manliga deltagare skulle dricka 8 öl, kvinnliga 5 öl eller cider och springa fem varv runt parken. Det ställdes in efter att polisen sagt sitt och flera artiklar skrivits om eventet i Sydsvenskan.

Samtidigt är det som kallas Beer Mile, i alla fall om man ska gå efter intervjuerna på UltraRunnerPodcast, vanligt förekommande i USA. Både Hal Koerner, Jenn Shelton och Jimmy Freeman har "officiella" PB och delar med sig av tips om hur dom får så bra tid som möjligt på "the Beer Mile" på podcasten.

Man får tycka vad man vill om det här, men Hal Koerner är en JÄKEL både på att dricka öl och springa fort!

Äventyr 2013

Allt sedan jag korsade mållinjen i Swiss Alpine för snart två månader sedan har jag funderat på, och vid flera tillfällen fått frågor om, om jag direkt efter målgång hade kunnat vända om och springa tillbaka samma väg igen. Först var svaret jag gav mig själv att jag inte klarat det, men med lite perspektiv (och kanske lite väl positiva minnen från loppet) har jag bestämt mig för att se var min gräns går för vad jag klarar när det gäller bergslöpning. Jag tror inte jag hade velat springa samma väg tillbaka, men inom mig vet jag att jag hade klarat av att springa betydligt längre än 42 km om det hade varit en fortsättning med helt nya vyer och nya utmaningar.

Jag är fullt medveten om att 42 kilometer är mindre än 100 miles, men jag låter mig mer än gärna inspireras av bloggen Vanessa Runs, en ganska vanlig, ovanlig tjej som springer väldigt långt. Hon har bland annat skrivit ett blogginlägg som jag läst massor av gånger, 7 lies you believe about ultra-marathons. Vanessa avdramatiserar själva sträckan. Ja, 42 km, 50 km och 100 km är långt, men det finns många män och kvinnor som springer så långt, och som njuter av det. De är helt vanliga människor och inte några supermänniskor. Någon klok (?) människa sa att för att genomföra ett ultralopp krävs 10 % fysik och 90 % mental inställning. 

Jag har därför anmält mig till UMSdT som går på Mallorca den 20 april nästa år. Banan följer GR-221, dvs den vandringsled som jag sprang och vandrade delar av i maj i år. Loppet är 63 kilometer, dvs ungefär ett maratonlopp plus en halvmara och har ca 2400 m D+. Jag känner ganska väl till ungefär hälften av banan och känner mig säker på att klara av det, särskilt som man har 16 timmar på sig och det inte brukar vara jättevarmt på Mallorca i april.

Så här ser banprofilen ut:

Om det känns OK i kroppen efter 63 kilometer på Mallorca kommer jag att anmäla mig till något lopp som går under juli-augusti och antingen är lite längre (70-80 km) eller som är lika långt men med kanske dubbelt så många höjdmeter. Jag har ett tiotal olika lopp i tankarna och de är alla tänkbara kandidater. Därefter får vi se, men jag har faktiskt börjat fundera på antingen något av UTMBs lillasysterlopp eller ett riktigt bergigt flerdagarslopp där man är mer eller mindre självförsörjande. Men det får bli längre fram, kanske 2014 eller 2015. 2013 kommer bli superspännande!!

Dagens you-tubeklipp är från en tävling som går i maj på Costa Brava den 10-12 maj 2013. 135 kilometer fördelade på tre etapper. Garanterat vacker utsikt hela vägen alltså!

Bluetrail närmar sig

Den 15 oktober åker jag till Teneriffa för att förbereda mig för 20 kilometer i bergen med lite knappt 3000 höjdmeter (+/-). Allt det praktiska är ordnat och det ska bli helt underbart att se berg igen! Jag kan bara inte få nog av dem och nästa år väntar mycket mer!!

Idag var en riktigt skön dag, fylld med hård träning och underbart höstväder! På eftermiddagen åkte jag till Friskis för första gången sedan juli. Tanken var bara att köra ett spinningpulspass men väl på plats hade jag en halvtimme att döda i gymmet så det blev invigning av Skierg. Ända sedan jag tävlade i Kilometre Vertical de Fully förra hösten har jag skjutit upp att lära mig använda stavar ordentligt, men idag blev det 4*500 meter och jag blev pinsamt medveten om hur illa tränad jag är i överkroppen. Tiden ökade med nästan 15 sekunder för varje gång jag körde. Stakträning med Skiergen ska, tillsammans med backträning på löpband, få mig i form för de äventyr jag planerat för nästa år och efter premiärpasset känns det faktiskt som att de rätta musklerna fick sig en genomkörare! Hela överkroppen, bål, mage, rygg, axlar och armar involveras i rörelsen och dessutom blir man rejält flåsig. Det här var absolut inte sista gången!

Efter ett ganska bra spinpulspass åkte jag hem och hämtade mina Inov8 och åkte till Bokskogen. Där finns en slinga som är 7 kilometer (både officiellt och enligt min Ambit) och som grädde på moset denna träningsdag sprang jag fortare än någonsin tidigare på just det varvet, 42 minuter jämnt! Dvs jag springer fortare på stig än asfalt, mycket märkligt!

Nästa helg är det dags för näst sista tävlingen i ISF´s Ultra SkyMarathon Series. Då gästar en stor del av världseliten Salomon Nature Trails Cavalls del Vent i Katalonien. På plats kommer bland annat Anna Frost, Tony Krupicka, Dakota Jones och vår egen Emelie Forsberg att vara. Emelie kommer att göra sitt första officiella ultralopp (84 kilometer och drygt 6000 positiva höjdmeter!), men räknas ändå som en av favoriterna.

Så här såg det ut förra året:

Inget Risveden för min del

En förkylning sätter stopp för mig. Förkylningen har satt sig i andningsvägarna och jag hostar konstant, så jag kommer inte ens att kunna vara med i promenaden i Risveden Terräng i morgon. Jag får hitta något annat långpass som förberedelse för Tenerife Bluetrail och har tittat på ett supertips som jag såg på en blogg. Svenska Turistföreningen har förslag på olika vandrarhem runt om i landet som ligger i anslutning till schyssta platser för löpning. Både Söderåsen och Frostavallen har fina naturområden för löpning, liksom Kullen. Priserna är klart överkomliga och direkt efter frukost är det bara att snöra på sig skorna, fylla på med vätska  i ryggan och ge sig iväg. Det kan alltså bli en riktigt fin höst för skog och stiglöpning här i Skåne!

Dagens inspiration blir tvådelad. Först en skön film från AXA Fjällmaraton och sen en med utrustningstips för fjäll och bergslöpning.

Nu ska jag följa Run Rabbit Run 100 på iRunFar. Det är ett lopp med, för ultralöpning, stora pengar i potten. Trots att det är första året loppet går har det pratats om det i över ett år over there. 160 km och nästan 7000 positiva höjdmeter är galet!

340 höjdmeter i Jönköping

Allt gick jättebra idag. Efter förra helgens (f)lopp i Kåsjön, med en nästsista plats och en svart stortånagel, hade jag lagt upp planen lite annorlunda idag. Eftersom det är bara en dryg månad kvar till årets andra fokuslopp, Bluetrail Tenerife, och jag behöver bekräftelse att jag i alla fall kommer klara "maxtiden" på 3,5 timmar i det loppet, återgick jag till upplägget jag hade i Swiss Alpine. Jag skulle hålla mitt eget tempo och inte låta mig dras med i rusningen i början, hålla koll på pulsen, powerwalka i uppförsbackarna och springa på ordentligt (med god teknik) i nedförsbackarna. 

Vädret var fint och ca 300 löpare hade mött upp vid IK Hakarpspojkarnas klubbstuga utanför Huskvarna för den sista deltävlingen i södra Sverige i Salomon Trail Tour. När startskottet gick för 10 kilometers loppet tog jag mitt inbyggda 6 min/km tempo. Banan var väldigt varierad och kuperad och ibland hade man utsikt över Vättern. Planen höll perfekt och jag höll jämna steg med samma grupp löpare från ca km 4 till målet. I den avslutande klättringen uppför en slalombacke passerade jag 3-4 andra, tack vare träningsveckorna i bergen i Spanien och Österrike! Placeringen blev lite (!) bättre än förra veckan, men känslan i kroppen var mycket bättre. Massor med kraft kvar och jag hade kunnat springa ett varv till, kanske...

Bluetrail Tenerife är 20 km och har ungefär 1200 positiva höjdmeter och 1700 negativa. Nästa lördag ska jag köra Risveden Terräng, ett lopp som är ungefär lika långt, men inte i närheten lika många höjdmeter. Det får bli ett lugnt träningspass där jag håller mitt tempo. Om dagens form håller i sig bör jag kunna springa Risveden Terräng på ungefär 2.10-2.20, men det viktigaste blir att behålla den sköna känslan i kroppen och att njuta av naturen. Som Robert Broberg skaldade: "Målet är ingenting, vägen är allt".

Nu börjar det dyka upp en massa häftiga filmer från Swiss Alpine 2012 och den här är från maratonsträckan. Massor med sköna minnen som kommer tillbaka! Jag syns som hastigast fem sekunder in i klippet!

By the way, vårens äventyr är bokat och klart, men mer om det senare!

STT Kåsjön

Solen sken och Götet visade sig från sin bästa sida. Ett par hundra löpare hade kommit till Kåsjön och Salomon Trail Tour. Start och målområdet låg precis vid stranden. Jag hade sett fram mot att få springa det här loppet sedan förra hösten, eftersom det skulle gå på en fin bana och vara välarrangerat. Planen för loppet var att hålla mitt eget tempo och bara njuta av naturen och av att springa tillsammans med likasinnade.

Från Salmon Trail Tour Kåsjön 2012

Efter att ha kört bil från Malmö hann jag precis lagom hämta nummerlappen och fylla på med lite GU innan det var dags att bege sig till starten. Första kilometern gick på asfalt innan själva trailen började. Redan i första backarna visste jag att jag valt fel skor, mina favvoskor från Montrail hade inte tillräckligt grepp på blöta stenar eller i leran. Efter ungefär tre kilometer sparkade jag i vänster stortå i en sten som låg och gömde sig i blåbärsriset och några hundra meter senare var det dags för höger stortå! Det kändes som om något gick sönder och jag funderade på att bryta. Jag började gå istället, det var ju ungefär lika långt åt båda hållen.

Banan gick i en oerhört vacker natur och höjdpunkterna var helt klart två raviner som man först tog sig ner i och sedan fick klättra upp ur via nästan lodräta passager. Det var riktigt kul att springa i kärr också, när jag kom dit hade redan flera hundra löpare passerat så det var inte många fasta tuvor kvar att hoppa mellan. Vid den andra vätskestationen fick jag många uppmuntrande ord och varje gång jag passerade någon av banvakterna hejade de mycket hjärtligt, trots att de måste ha vetat att jag låg nästan sist, och det gav kraft att fortsätta. Jag passerade 10 km skylten och provade att börja springa igen, det var ju bara 1,5 km kvar och min högra stortå pulserade inte längre. Strax därefter kom man ut på lite större stigar och sista ca 500 meterna av banan gick längs med Kåsjön. Jag linkade försiktigt in över mållinjen som näst sista löpare i herrklassen, ett nytt bottenrekord, men var ändå ganska nöjd med dagen. Jag hade fått "springa" i vacker natur, på en tuff och krävande bana och kände i benen att jag fått ta i ganska ordentligt.

Bilden lånad från Salomon Trail Tours hemsida

Enligt Ambiten slutade loppet på 326 positiva höjdmeter (och lika många negativa) och min medelpuls, trots att jag "powerwalkade" drygt sex kilometer av loppet, blev 85 %, med en topp på 94 %, förmodligen vid den andra ravinen då jag kämpade hårt för att hinna i kapp en annan löpare där. Jag får också lägga till ytterligare en svart tånagel till de två jag fick efter Swiss Alpine, tack och lov är inget brutet. Typiskt att de Inov8-skor jag beställt just för att de ska ha bra tåskydd inte hann komma fram innan det här loppet. För den morbide läsaren finns det förresten på ultrarunner podcast en Black Toe Nail Hall of Fame (nej, inget av fotona föreställer mina tår).

Slutligen ett STORT, STORT TACK! till arrangörerna av loppet och särskilt till banvakterna som väntade på mig ute i skogen och peppade mig! Jag kommer gärna tillbaka nästa år, men då ska jag ha ett par andra skor på fötterna, med ordentligt tåskydd!

Snart dags för Göteborg och Jönköping

De närmaste tre lördagarna är reserverade för trailtävlingar. Först Göteborg och Jönköping på Salomon Trail Tour och därefter Risveden Terräng i  närheten av Alingsås. Trailvideon för dagen togs av trailper förra året vid loppet i Jönköping och jag blir så grymt sugen att springa när jag ser de smala stigarna och utsikten över Vättern:

För en kul och inspirerande berättelse om vad som väntar deltagarna i Risveden Terräng ska du läsa Pers blogg Just nu vill jag springa! 

PS. Wiggle har 20 % rabatt på alla köp (ordinarie pris) till och med den 30 augusti. Det blev ett par nya Inov8 Trailroc 255 som ska vara sköna och med bra skydd för tårna.

Läckert MTB-klipp

Den här bloggen har hittills endast handlat om stig- och skogslöpning, men jag måste bara dela det här klippet med mountain bike (och vacker skog!).

Underbart vackra Mallorca

 Dagens videoinspiration kommer från loppet Ultra Mallorca Serra de Tramuntana. Det är samma område där jag hade mitt tränings- och inspirationsläger i våras. Med två dagar kvar till Salomon Trail Tour Kåsjön är det i bergen på Mallis jag hämtar inspiration.

Jag måste snart bestämma mig för vilka lopp jag vill springa i vår, UMSdT är definitivt en stark kandidat, 63 km och 2400 höjdmeter mellan Valldemossa och Pollenca. WOOWW! Det är klart utanför min komfortzon och det kan bli precis hur bra som helst!

Åhh, visst ja, videon! Klicka här!

Höstens Salomon Trail Tour

September kommer att bli en riktigt kul månad. Salomon Trail Tour har arrangerats på ett flertal platser runt om i landet under året och börjar nu närma sig la grande finale, Tjurruset den 6 oktober. Det vore så kul att gegga sig igenom den banan, som går på än så länge okänd plats i Stockholm, men platserna har varit slut sedan länge. Kanske nästa år. Kvar att välja på är Göteborg (1/9), Jönköping (8/9), Umeå (15/9), Örnsköldsvik (16/9), Sälen (21/9-23/9), Eskilstuna (23/9) och Åre (29/9).

Eftersom jag bor i Malmö och inte har obegränsade resurser och tid får jag välja de lopp jag vill springa, så det får bli Göteborg och Jönköping. När man kollar deras hemsidor ser det ut att bli två riktigt härliga och hårda lopp. Jag tror jag ska springa de långa loppen, dvs ca 10-11 km, men det finns även kortare alternativ om man känner för att prova på skön skogslöpning!

De två lopp i touren jag sprungit tidigare under året har båda varit så underbart inspirerande! Kullamannen är bland de tuffaste loppen jag sprungit, alla kategorier. Det enda som egentligen slår det är (så klart) Swiss Alpine. När jag bara några vecka senare åkte till deltävlingen i Kristianstad hade jag egentligen inga förväntningar, men blev helt överrumplad av den oerhört vilda och natursköna terrängen vid Bockatorpet (det är trots allt Skåne vi talar om). Kristianstad var en riktig ögonöppnare och sedan dess försöker jag springa så mycket obanat jag kan och vågar i Bokskogen och Skrylle.

Eftersom jag tycker skogs- och bergslöpning är det roligaste som finns (nästan) kan jag ju inte begränsa mig bara till Salomon trail tour. På mängder med platser i landet arrangeras mindre och större tävlingar. Den som ser mest intressant ut för mig är Risveden Terräng i närheten av Alingsås, ett lopp som riktar in sig på folkhälsa. Jag tolkar det som att arrangören vill att så många som möjligt ska komma och njuta av vacker natur och det finns förutom löpning även en klass för promenad! Anmäl dig och ta med en picknickkorg!

Dagens youtube-inspiration hämtar jag från förra årets trail tour-tävling i Åre. Uppför, nerför och en massa lera. Vem säger att inspirerande löpfilmer måste vara tekniska mästerverk? Kan inte bli bättre!!

It´s a fine line between pleasure and pain

Riktigt skönt väder, trångt, högljutt och tusentals löpare och åskådare. Så kan man sammanfatta årets upplaga av Midnattsloppet. Det var också första gången jag gick under en timme på tio kilometer, klockan stannade på 59:27 minuter. Jag sprang så fort jag kunde och tänkte se hur långt det höll, så det blev även nytt rekord på 5 kilometer med knappt 28 minuter. Efter ca 6 kilometer hann verkligheten ikapp mig och jag fick ta mitt gamla vanliga tempo en stund. Jag startade en långspurt strax innan Medborgarplatsen, det fick bära eller brista, och jag klockade 12 kilometer i timmen i medelfart på sista två kilometerna (tack Ambit!). Jag var riktigt nöjd när jag fick min medalj och en banan, men efter tio minuters vila kände jag att jag hade mycket krafter kvar och mådde utmärkt.

Nästa år kommer Midnattsloppet även att gå i Malmö, så det finns risk att det var mitt sista Midnattslopp i Stockholm och då känns det extra bra att ha både nytt PB och positiva minnen från loppet!


Visserligen är den här låten gammal och ljudet lite si och så, men nog skulle det här funka att springa till?

Post-marathon Blues är snart över

På lördag är det dags för Midnattsloppet i Stockholm och det ska bli så skönt att faktiskt komma igång med löpningen igen. Sedan Swiss Alpine-äventyret har jag bara loggat två löprundor, en tråkig på asfalt och en härlig skogstur i Bokskogen. Läser inlägg på jogg.se om hur oroliga en del är över backarna på Söder och ler lite lätt inombords: Mmmmm, backe! Underbart! Vi har ju inte så mycket backar här i Malmö... I år satsar jag på ett nytt personligt rekord på milen och startar i 50-55 minuters-gruppen. Jag ska bara ta mig under timmen, så enkelt är det!

Annars har planeringen för vinterträningen kommit igång (löpband inställt på maxlutning och Skierg kommer att stå på programmet) och jag har tusen uppslag för vilka lopp jag skulle vilja springa nästa år. Ett klart alternativ är Fjällmaran, det ser riktigt segt och jobbigt ut på den här youtube-videon, men vilken vacker natur! Det måste ha varit en sån härlig upplevelse!

Swiss Alpine Marathon del 2 - framtiden

Förra helgens äventyr i Davos gav mig en hel del att tänka på. Det gäller bland annat hur jag helt plötsligt klarar av att springa dubbelt så långt som jag gjort tidigare när loppet inkluderar sammanlagt 3500 höjdmeter (+/-), varför det kändes så fantastiskt bra i kroppen hela loppet och varför jag trots sju timmars löpning inte hade ont i kroppen ens dagen efter. Allt gick så fantastiskt lätt och problemfritt att jag nästan varit lite besviken på upplevelsen. Missförstå mig rätt, loppet och allt runt det blev precis lika fantastiska som jag tänkt mig.

Inför Swiss tog jag inspiration från ultralöpningen i träningsupplägg och förberedelser, inte minst mentalt. Tanken bakom det här upplägget är att min sammanlagda tid till fots mer liknar ultralopp än maraton. Jag har läst Relentless forward progress ett antal gånger och den boken är sååå inspirerande för en långlöpare (även om mina långa pass inte är ultra). Jag har lyssnat på ultrarunner och trail runner nations podcasts både i lurarna och i bilen. De var en ovärderlig källa till hur man lägger upp träning och tävling, hur man ska tänka långlopp, näringsintag, mm, och inte minst inspiration. Några av de bästa poddarna är:

Fueling for your first Ultra
 Preparing and Running your first 100 Mile Race
 The Art of Pacing
 Aerobic vs Anaerobic Training
 The Art of Mountain Running
 Run Faster & Farther with Less Effort
 To Ultra or NOT to Ultra, that is the question
 Krissy Moehl
 Ian Torrence
 Kevin Green
 Eric Orton
 Sunny Blende


Tankarna och planen innan loppet var att gå ut väldigt lugnt och inte låta mig dras med i någon rusning från start, jag ville ha fräscha ben både uppför och i nedförsbackar. Jag ville hålla mig på ca 80 % av maxpulsen eftersom jag skulle kunna hålla den ansträngningen under lång tid, men tillåta mig upp emot 90 % i de brantaste backarna. Strategin i den här delen funkade över förväntan och när jag kom upp till första bergspasset och därefter andra passet var mina "uppförsmuskler" oväntat fräscha trots att de redan jobbat i drygt fyra timmar vid det laget. När det sedan blev dags för nedförslöpning i nästan två mil ville jag löpa med korta steg, mjuka knän, landa platt på foten och undvika att bromsa alltför mycket. Även det här funkade bra. Medelpulsen sjönk lite och ökade först sista två kilometerna.

När det gällde dryck och mat visste jag inte om jag skulle kunna få i mig tillräckligt vid vätskestationerna, men den biten funkade superbra. Jag drack minst två glas iste eller buljong vid varje station och åt bröd, banan och energikaka när det bjöds. Jag kände mig aldrig törstig eller orkeslös och hade inga problem med magen, vilket verkar vara vanligt annars och även om farten gick ner lite sista fem-sju kilometerna hade jag krafter nog för att spurta sista två kilometerna och springa om ett par löpare.

Jag är jättenöjd med att jag genomförde loppet, men så här i efterhand är jag faktiskt inte riktigt nöjd med HUR jag sprang. Det känns som jag kunde gjort mer. Min "analys" så här efter en veckas funderande (nej, inte hela tiden!) är att jag helt enkelt bara hade valt en lite väl låg ansträngningsnivå som loppstrategi. Jag hade utan problem kunnat kapa minst en halvtimme av totaltiden på att vara mer aktiv i uppförsbackarna och sprungit lite snabbare i backarna från Sertig Pass till Sertig Dörfli och ytterligare mycket tid genom att inte stanna och beundra utsikten. Men varför springa i berg om man inte tittar på omgivningen? Jag var mentalt inställd på att känna en viss nivå av smärta att springa en mara men när det inte gjorde ont nöjde jag mig med en mindre ansträngning än "nödvändigt". Jag hade inte koll på mina gränser, en sak jag får utforska i framtida lopp. En del av skulden ligger kanske i den mycket väl tilltagna maxtiden och cut-off tiderna, det gjorde att jag aldrig kände någon tidspress. 

De här samlade tankarna och "klagomålen" är inte alls negativt menade. Jag skulle inte kunna vara stoltare över mig själv! För min del är det bara ett sätt att få ner på pränt de saker som jag vill förbättra och utveckla till mitt nästa långa långlopp, för jag har verkligen blivit superinspirerad efter Swiss Alpine. Jag ska inte springa någon mer maraton i år, men väl ett par andra traillopp, bland annat Tenerife Bluetrail. Till nästa vår har jag planer på flera äventyr, ingenting spikat ännu men det inkluderar självklart löpning och höga berg. Det betyder flera månaders träning, både i skogen och på gymet i vinter, och där ska jag försöka förbättra det jag kan i min löpning.

And now for something completely different! för att citera Monty Python.

2012 års Uphill Challenge: