Sunday, May 19, 2013

Skåne i sin vackraste skrud

Vaknade tidigt i morse och bestämde mig, eftersom det var så fint väder och riktigt varmt, snabbt för en heldag på Skåneleden. Redan kl 10 var jag på plats i Höör, en kort tågresa från Malmö så är man där. Höör är kanske inte så spännande, men alldeles i närheten börjar en del av Skåneleden som för en förbi Frostavallen och vidare till metropolerna Maglö, Lillsjödal, Björkeberga, Rännarehusen och slutdestination Hässleholm. Fågelvägen är det ungefär 27 kilometer och jag tänkte gå första halvan och jogga resten. Sammanlagt blev det, med ett par felorienteringar, nästan fyra mil i vad som just denna dag helt enkelt måste vara Sveriges vackraste område (sorry Miranda). Varje krök i stigen bjöd på en ny, sagolik vy och trädens grönska tog andan ur mig gång på gång. Det var verkligen vackert. De här mobilbilderna gör inte riktigt leden rättvisa, men visar i alla fall hur det kan se ut.

Jo, det här är faktiskt en fd skånsk slalombacke, skidorten Frostavallen!

Den andra skidbacken i Frostavallen, uppskattningsvis 25-30 meter fallhöjd!






Jag är inte botaniker och trodde det här var den
superfridlysta blåsippan. Någon som vet vad det är?






Dagen gav mersmak och imorgon blir det en tur till den mest kända sträckan av Skåneleden, Kivik-Simrishamn. Jag hoppas kunna ta en sväng in till Äpplets hus och proviantera för en fruktlunch på Stenshuvud, nationalparken med sträckans högsta punkt, 87 möh.

Nu är det dags att presentera den häftigaste filmen från förra veckans Kullamannen. Och 12-poängaren går till... Mikkel Clausen från Danmark!!! Den här lilla filmen visar ju hur fruktansvärt brant och svår klättringen är genom Dödens zon! (Kolla särskilt dramat ungefär 4:20 in). Kullamannen kommer bli en av 2014 års höjdpunkter om jag bara håller mig frisk!


Häftiga lopp går ju även lite längre bort i världen. Ett av de ultralopp som det talas om särskilt i år är Lesotho Ultra Trail, Afrikas första Ultra Skymarathon, som går av stapeln den 30 november. Lesotho, om du liksom jag inte instinktivt kunde placera det på världskartan, ligger inbäddat i Sydafrikas högländer. Inte någon punkt i landet når under 1400 m!! Någon bra film från just LUT har jag inte hittat, men det går flera andra ultralopp i södra Afrika och den här filmen från Lesotho Wildrun är riktigt läcker!


Lesotho Wildrun Promo from D4 PRODUCTIONS | Andrew King on Vimeo.

Jag hade ingen aning om att det var så grönt i Lesotho, det kanske är trail running in its purest form? Man kanske skulle ta sig en sväng förbi Sydafrika och Lesotho någon dag?

Saturday, May 11, 2013

Kullamannen 2013 blev en DNS

En synnerligen envis förkylning som satt sig på luftrören satte stopp för deltagande i dagens lopp på Kullahalvön. Jag har skjutit på beslutet om jag skulle springa eller inte, men när jag i morse var vid starten av Kullamannen Ultra vid Klitterbyn (nej, jag skulle inte springa ultran, men var nyfiken) och sprang 500 meter i strandskogen stod det klart. Kippande efter andan insåg jag att det inte skulle bli något lopp idag. Jag sparar mig till nationaldagen istället, då går Salomon Trail Tour vidare till Kristianstad.

Eftersom jag ändå rest upp till Kullen från Malmö passade jag på att fota lite istället. Resultaten kan du se via den här länken:

Kullamannen 2013

Nästa år ska jag försöka mig på Dödens zon, den extra rundan som avslutas med en helt S-J-U-K klättring uppför en nära nog lodrät "vägg". Den här filmen som Kullamannen-gänget la upp häromdagen gör faktiskt inte klättringen riktigt rättvisa. Jag såg flera deltagare idag som tog 15-20 minuter på sig att klättra bara den första tokbranta delen!

Vi ses nästa år igen, Kullamannen!


dodens from Kullamannen on Vimeo.

Friday, May 3, 2013

Ultra Mallorca 2013 - jag tar en mulligan

Jaha, då var mitt första försök att springa mer än maradistansen över för den här gången. Ultra Mallorca blev mig övermäktig, nerslagen men inte utslagen. Det här loppet är definitivt värt ett andra försök, så jag tar en mulligan. Du vet den där lilla fuskgrejen de använder i golf, första slaget räknas inte, gör om och gör bättre: mulligan.

När jag kom till Port de Pollenca på Mallorca visade det sig att byn/staden låg alldeles intill berg som var högre än jag fått uppfattning om genom Google Earth. Lägenheten låg alldeles i första linjen i marinan och hade perfekt utsikt över hela Pollenca-bukten, hela vägen ner till Alcudia. Brorsan och jag hämtade våra landsvägscyklar, tjejen i affären blev lite orolig när hon frågade om jag ville ha försäkring till cykeln och jag sa att det definitivt behövs. Jag fick förklara för henne att jag aldrig cyklat med fötterna fastsatta i clips, men att jag skulle ta det riktigt försiktigt. Cykelfärden bar ut till Cap Formentor, längs en slingrande väg som perfekt följer landskapets konturer. Vägen designades för övrigt av samme man som även byggt Sa Calobra-vägen. Enligt cykeldatorn blev det sammanlagt 40 kilometers cykling tur och retur, exakt hur många höjdmeter det är varierar väldigt mycket mellan olika mätningar, 700-1200 meter per väg. Det var hur som helst riktigt kul, kanske hade det varit ännu roligare om jag hade kunnat lite på bromsarna. Jag trampade lika fort uppför som jag sen försiktigt rullade nerför. De fyra milen tog ungefär tre timmar, inklusive en snabblunch ute vid fyren. Cyklingen gav mersmak, kanske något för framtiden, men jag tror nog att en mountain bike passar mig bättre.

Uppvärmningen inför loppet kunde kanske varit bättre, frånsett cyklingen var det enbart lata dagar i solen tillsammans med familjen. Med tanke på hur förberedelserna gått hemma i Sverige under året fanns inte mycket att göra. På grund av det lätt klagande knät har jag sprungit ganska sparsamt, desto mer spinning och styrketräning. Dock inte tillräckligt för att göra mig själv rättvisa i min första ultra. Mentalt hade jag redan gått igenom allt jag kunde (trodde jag) och visste att jag skulle kunna kämpa mig igenom 63 kilometer.

Kl 05.15 på morgonen den 20 april gick bussen från ett sporthotell i Alcudia till Valldemossa där starten för loppet skulle gå. När vi kom fram till Valldemossa började solen precis gå upp över horisonten och snart var hela dalgången guldfärgad, en av de vackraste soluppgångarna jag sett. Sammanlagt var vi nästan 800 startande i den lite kortare Trail-varianten, och klockan 8 gick starten. Det såg ut som byn gått man ur huse för starten, hundratals människor hejade på.

Första kilometern gick på asfalterade gator genom Valldemossa innan grusväg tog över ytterligare kanske en kilometer. Sen började det gå uppåt, uppåt och uppåt. Grusvägen blev till en cementväg när stigningen blev för hög (för att vägen skulle ligga kvar antar jag, det var jäkligt brant). Alla power walkade, en del med stavar, men jag hade mina kvar på ryggsäcken. Till slut kom vi fram till stigen som ledde över bergskammen, med utsikt över Medelhavet, som ledde till Deiá. Stigen var inte alls som jag tänkt mig, det var groteskt tekniskt, stora och små stenar som rullade under fötterna och gjorde att varje steg blev vanskligt. Farten sänktes till sakta gång och hela kammen var full med vandrande människor. När vi kom upp till en topp och stigen ledde neråt sprang de flesta tills det var dags att ta nästa bergstopp. Jag tänkte jag skulle spara krafterna till efter Deiá där jag hoppades kunna springa lite fortare. Nedstigningen blev rejält brant sista fem kilometerna innan Deiá och skorna gav perfekt grepp så jag prövade att springa trots allt och det var så lätt och kul att jag sprang förbi säkert hundra pers innan första vätskestationen. Stort misstag skulle det visa sig!

I Deiá såg vi de första deltagarna i ultraloppet, de som startat åtta timmar innan oss och hade sprungit 55 kilometer redan. Jag hade gjort rätt bra tid första delen av loppet så tänkte gå och springa på den enkla delen av GR-221 mellan Deiá och Sóller. Den stig vi följde var dock lite annorlunda än den jag rekat förra året. Stigen var full med stora stenar och gick i trappsteg som var perfekt gjorda för att ta fyra steg per trappsteg. Det fick till följd att jag hela tiden klev uppför med vänster ben först och efter några kilometer var jag helt färdig i vänster ben och hade känningar av knät igen. Nedstigningen mot Sóller gick långsamt och jag tog fram stavarna för att få bra kontroll i de ojämna trapporna.

Jag stannade drygt 20 minuter i vätskekontrollen i Sóller och vilade och masserade benen med liniment och laddade ordentligt med dricka, kex, bröd, ost och korv. De serverade även lite varm mat, men bara till ultradistansen. Jag sprang på ganska lätta ben fram till dagens monsterstigning, nästan 800 höjdmeter på knappa sex kilometer. Jag hade gått samma sträcka vid nästan 10 tillfällen förra året och kände väl till vägen. Jag höll jämna steg med löpare som såg ut att vara ganska vältränade. Från Sóller hade man sett svarta moln som täckte bergstopparna och det började till och med regna lite, men när jag kom upp till toppen bröt solen igenom och bjöd på en vacker utsikt över dammen Embalse de Cúber där nästa vätskestation skulle ligga.

Hit hade det gått drygt sju timmar sedan starten av loppet och jag tror att jag nog egentligen mådde ganska bra och hade god chans att avsluta loppet inom maxtiden 16 timmar. Det som återstod var knappt 300 positiva höjdmeter och sedan 1200 "enkla" negativa höjdmeter. Jag fick dock åter lite känning i knät under promenaden ner till dammen. När jag närmade mig vätskestationen kom jag plötsligt att tänka på att om jag lägger av här är det enkelt för min familj att köra upp hit och hämta mig... Det var det största misstaget jag gjorde på hela dagen! Jag hade bestämt mig, redan när det bestämdes att de skulle följa med till Mallorca, för att inte låta mig luras till precis det här, jag skulle inte ta den enkla vägen ut!! Men när jag kom fram till stationen hade jag nästan bestämt mig, jag skulle äta och dricka som vanligt och fundera ordentligt. Jag flipprade med telefonen hela tiden och till slut hade jag ringt och bett dem hämta mig. När det väl var gjort kändes det ändå rätt OK, jag hade tagit mig 35 kilometer in i loppet, fått ihop 1800 positiva höjdmeter och mådde egentligen inte så dåligt. Men ändå...!

När familjen hämtat mig körde vi förbi flera ställen där löpare korsade vägen på väg mot målet i Pollenca, och jag höll på att ändra mig, "kör tillbaka till dammen, jag vill fortsätta". Men det gjorde jag inte.

2013 års första långlopp blev trots allt ett långt lopp, 35 kilometer och drygt 7 timmar längs en av de vackraste vandringslederna jag sett. På alla sätt var banan svårare och mer teknisk än tex Swiss Alpine Marathon, här bjöds inga enkla asfalterade nedförsbackar. Och till nästa år, för jag kommer att anmäla mig till samma lopp igen nästa år, ska jag förbereda mig genom mer specifik löpning och kanske även prova ut ett par lite kraftigare skor (men bara lite!). Loppet är välorganiserat med oerhört vänliga frivilliga, bra markerad led och med sammanlagt drygt 1200 deltagare finns det alltid folk att prata med under loppet. Sammantaget är jag ändå, så här två veckor senare, ganska nöjd med mitt första försök på ultradistans! Men till nästa gång ska jag se till att undvika den där fällan som det innebär att ha en alltför enkel väg ut så fort det tar emot lite, så ingen familj med hyrbil. Jag åker ensam till Grindelwald och Eiger Ultra i sommar.

Jag filmade en del under loppet så jag kommer lägga upp en liten film varefter här på bloggen, men till dess får du nöja dig med den här. Vid 3:30 in i filmen tog mitt lopp slut, så resten av banan får jag se nästa år!



ULTRA TRAIL DE MALLORCA 2013 POR SPORTVICIOUS from Alex Claraso on Vimeo.