Friday, October 25, 2013

KM Vertical de Fully - edition 2013

För fjärde gången på lika många år reste jag till Genève förra veckan. De centrala delarna av stan hittar jag rätt bra i och har till och med en favoritrestaurang där jag brukar äta innan resan går vidare ut i alpvärlden eller hem till Sverige.

Den här gången väntade jag på att ett plan från Stockholm skulle landa med resten av mitt resesällskap, Viktor Winterglöd från Bonjour Trail och ett gäng bestående av organisatörsteamet bakom Stockholms Brantaste. Viktor hade arrangerat den här resan och det var första gången jag skulle göra en av mina äventyrs/träningsresor tillsammans med andra. Huvudmålet med resan var den schweiziska byn Fully, där världens snabbaste och brantaste vertikala kilometer avgörs varje år i oktober.

Första kvällen gick vi på en mysig restaurang i närbelägna Martigny och lärde känna varandra lite bättre. Efter en ganska lång resdag stupade jag i säng vid tiotiden. Dagen därpå var det tänkt att vi skulle åka till en av skidorterna i närheten av Verbier, alldeles på andra sidan dalgången. Viktor föreslog dock att vi istället skulle till Chamonix, springa lite i bergen vid Col du Montets. Vi vaknade rätt tidigt och käkade frukost innan vi hoppade in i bilarna och körde till ett läckert naturreservat som heter Réserves Naturelles des Aiguilles Rouges. Stigen gick längs med en bergssida med utsikt över Aiguilles des Grands Montets och Aiguilles Verte, ett av de högre bergen i Mont Blanc-massivet. Klättringen blev brantare ju högre upp längs bergssidan vi kom, i slutet förnimde man bara stigen. Efter ungefär femhundra höjdmeters klättring var utsikten helt fantastisk!





















Efter lite fotande återvände vi tillbaka ner till bilarna, sammanlagt blev det ca 500 m+ och kanske 5 km. Precis lagom vad man orkar med och behöver dan innan ett tufft bergslopp. I Chamonix åt vi lunch i närheten av den kyrka där UTMB startar och som även är startpunkt för de olika FKT försök som görs i Chamonix. Det var bland annat därifrån som Kilian Jornet och Matheo Jacquemoud (han föll på vägen ner och skadade sig lätt, Kilian fortsatte själv) startade när Kilian slog det gamla rekordet Chamonix (1035 möh) - Mont Blanc (4810 möh) - Chamonix. Efter lite shopping i en av de välsorterade bergssportbutikerna (jag fick tag på ett par hypersköna sleeves från Salomon) åkte vi tillbaka till Fully, slappade, tjatade och carboladdade inför uppgiften att springa (gå, krypa, hajka är nog närmare sanningen!) 1000 m+ fördelat på 1952 meter på längden.

De på hotellet var schyssta och lät oss äta frukost i god tid innan den tidiga avfärden till startområdet Belles Usines. Jag hade sprungit loppet en gång tidigare och hade en rätt god uppfattning om vad som krävdes och eftersom jag gick ut alldeles för fort då var planen att GÅ hela vägen, även på de ställen där det planar ut lite, konservera krafterna och ha med ett par deciliter energidryck att dricka om det behövdes. Förra gången tog alla mina krafter slut vid ca 750 m+ och någonstans där blev backen om möjligt ännu brantare. Nu ville och skulle, skulle, skulle jag komma under en timme för att vara nöjd med loppet.

Före mig startade Richard, Jocke och Jonas och alldeles bakom mig skulle Kalle komma jagande. Han gick om mig redan efter första hundra höjdmeterna, men jag försökte bara hålla mitt tempo. Längs nästan hela banan hördes publikens hejarop: "Allez! Allez! Allez!", "Op! Op! Op!".

video

Man blev oerhört peppad även om jag försökte koncentrera mig på att bara klättra vidare, ibland kom någon bakifrån så jag fick kliva ur spår, men så fort de passerat var det bara att ge sig på backen igen! Uppåt! Uppåt! Vid 700-750 m+ var banan som att kliva rätt in i en vägg, om man tittade ner mellan benen kunde man se nästa tävlande. Den här gången hade jag hushållit bra med krafterna och höll jämn fart upp till den lilla knixen där kommentatorn ropade allas namn och var man kom ifrån. Efter det var det bara kanske 50 meter kvar av banan och 30 m+. Borrade ner huvudet försökte öka på stegfrekvensen lite, tog sikte på två som gick alldeles före mig och krigade mig om dem de sista meterna. 1:05:22 på 1,9 km gav en km-tid på drygt 34 minuter. Nytt personligt vertikalkilometersrekord med nästan 11 minuter! Även om jag inte kom under timmen var jag förbannat nöjd med loppet och med mig själv.

När de allra bästa löparna kom upp till spurtsträckan (och de löpte faktiskt!) kokade det bland publiken! Det som imponerade mest på mig var juniorerna, en av killarna i juniorklassen gick in på 33:42, bara tre minuter bakom segraren Urban Zemmer.






























Min favorit, Serge Garnier, en seg gubbe som
är supersnabb utan stavar

Segraren i herrklassen: Urban Zemmer från Italien





















Efter loppet var det dags att ta sig nerför 1000 höjdmeter och den smala ganska lättsprungna stigen fick mig att "susa" nerför, hoppandes mellan stenar och rötter. Sista biten gick genom en underbar kastanjelund, mjuk och skön singletrack heaven!

Svensk "mästare" i en vertikal kilometer blev Fredrik Larsson, tvåa Viktor Winterglöd och trea kom Ulf Troeng.

På söndagen, dagen för hemresa, hade Viktor ordnat en liten överraskning som faktiskt nästan var lika spektakulär som själva loppet. Ett besök på bad och spaanläggningen Les Bains de Lavey blev en riktig höjdare och var exakt, precis vad lite trötta, ömmande ben och rygg behövde. 34 gradigt termalvatten i gigantiska pooler, bubbelpooler, vattenjet, fyra olika bastur med olika teman. Och bäst och skönast av allt: ett underbart hammam med fuktig, 50 gradig värme som luktade mynta. Jag kände lukten på huden till och med på flyget hem ett par timmar senare!


















Ett jättestort tack till Viktor för arrangemanget och en härlig långhelg i Schweiz! Ett nästan lika stort tack till det helgalna gänget bakom Stockholm Brantaste. Vi ses i Hammarbybacken i vår om ni bara skrämmer bort björnarna först!


1 comment:

  1. Tack Jesper för denna sköna återblick! Det var kul att ha en KM Vertical de Fully-veteran med på resan. Du skrämde ju halvt livet ur oss med berättelser om den fruktade 700-metersmarkeringen. Om inte förr hoppas jag att vi ses i Hammarbybacken i vår.

    ReplyDelete