Tre korta veckor till Eiger Ultra

Nu börjar årets stora utmaning närma sig, knappt tre veckor till starten av Eiger Ultra, 51 km single track genom och över den vackraste bergsmiljön jag sett. Loppet går i området kring Grindelwald i Berner Oberland. Orten ligger i en dal som på alla sidor omges av höga berg, allra högst är Eiger som når upp till drygt 3900 meter och dominerar hela sydsidan av dalen. Grindelwald ligger på ca 1000 möh så här finns möjlighet till toppbestigningar med massor av höjdmeter (och vacker utsikt över dalen naturligtvis). Jag höll på att boka ett hotell, som fågelvägen bara låg en kilometer från centrum, men lät bli när jag kom på att hotellet låg på 1300 möh, alltså 300 höjdmeter varje gång man ska ner i byn och äta, fika eller shoppa (och 300 tillbaka) är faktiskt lite för bra även för mig!

Till höger i förgrunden Eigers fot, i bakgrunden Wetterhorn (3704 möh)

Väster om Grindelwald ligger berget Männlichen där jag hoppas kunna bo en eller ett par dagar innan loppet för att vänja kroppen vid höjden. Utsikten från hotellet (2225 möh) ut över nästa dal där bland annat Wengen och Lauterbrunnen ligger är helt enkelt s-p-e-k-t-a-k-u-l-ä-r (!!). Jag är så sjukt peppad för det här!

Uppladdningen och träningen inför loppet, som ju ändå är huvudsyftet med resan, har gått bra. Det träningsprogram jag börjat med har givit lite resultat. Särskilt backintervallerna tycker jag om, och även långpassen på djurstigar och i obanad terräng funkar riktigt bra, fast brännässlorna tar kål på underbenen. Inspirationen till de här passen kom från en gruppträning som Stigarna.se ordnade vid Arrie sjö utanför Malmö. Tack till Mikael för den inspirationen!

Bästa passet kom dock förra söndagen när var jag på väg hem till Malmö från mina föräldrars lantställe och stannade till vid Sörsjön i Kolmården. Jag hade kollat ut en lång, mer eller mindre markerad sträcka, till viss del på Östgötaleden, som jag kände mig rimligt säker på att klara (och ändå kunna köra bil sex timmar efteråt). Vädret var riktigt dåligt, regn och lite kyligt, men luften var hög och fin och det var alldeles vindstilla. Stigarna var supermjuka och ibland försvann de nästan helt så jag var tvungen att titta på den karta jag hade med mig. Jag visste att jag inte fick korsa vissa vägar, annars skulle jag springa bort mig helt och hållet. Kläderna var genomblöta av regn och svett när jag efter nästan 2,5 timme kom tillbaka till campingen vid sjön och bilen. Jag vet inte riktigt hur långt passet blev, men uppskattningsvis 15 kilometer, inte så illa med tanke på den terrängen! Det var ett av de längre rena stiglöpningspassen för året och jag var riktigt nöjd med mig själv när jag lite senare stannade för att fylla på med kaffe och bullar. Det känns som jag har alla förutsättningar att i alla fall ta mig i mål i Schweiz och ta 1 poäng till CCC 2014 (!).

Igår (och i natt) satt jag som klistrad framför datorn och följde Western States 100 via iRunFars liverapportering. Det blev så galet spännande sista 30 milesen att jag inte kunde slita mig, var tvungen att följa det till målgången kl 5.30 i morse.Tim Olson ledde knappt före de två värsta konkurrenterna Rob Krar och Mike Morton vid Rucky Chucky. De flesta kommentarerna handlade om att Morton var starkast, han har amerikanska rekordet på 24 h och slog nästan Badwater-rekordet 2012 (fattades drygt en minut efter 135 miles). Tim Olson vann WS100 men den som imponerade på mig, inte minst med sitt skägg, var Krar. Här är en iRunFar-intervju med Krar innan hans första 100 miles lopp.

En av de bättre poddarna från ultrarunnerpodcast på sistone handlar om hur Erik Schrantz, en av killarna bakom podden, klarade sitt första hundramileslopp och vad han lärde sig av upplevelsen. (Klicka på den HÄR länken för att lyssna, eller högerklicka och välj Spara länk som...)