Thursday, October 25, 2012

Skojigare saker från Tenerife

Det tragiska dödsfallet under Tenerife Bluetrail lade naturligtvis sordin på stämningen den sista dagen på min träningssemester. Men fram till dess hade det varit en otroligt lyckad vecka, med fint väder, god mat och dryck och vackra berg och stigar. Det började dock med panik!

Jag hade varit inställd på att åka den 15 oktober så när telefonen ringde på morgonen den 14:e fattade jag först inte vad kvinnan i andra änden av luren sa: Hej, det här är från resebyrån och du var inte med på flyget till Teneriffa som gick i morse. Jag hade lyckats missa flyget! Snabbt, snabbt hitta en ny resa, knappt 3000 kronor enkel resa och via Barcelona, och anlände 24 timmar senare till Tenerife. Tack och lov hade jag hotellrummet kvar i alla fall! Jag köpte en karta över vandringslederna och tog en lokalbuss upp i bergen ovanför Puerto de la Cruz för en första inledande och, trodde jag i alla fall, snabb vandring på 13-14 km. Jag började vandringen vid 3 tiden och räknade med att kunna ta bussen tillbaka vid sextiden. Det var oerhört brant första 6 km, stigen var täckt med barr från pinjeträden som gömde stenar och rötter.

Bilden ljuger! Det var brant!






















När jag kom upp till det ställe där stigen började gå nedåt var klockan redan fem och jag hade bara två timmar till solen skulle gå ner, så jag började småjogga mot byn Pinolere, 900 höjdmeter längre ner. Stigen här var lika brant och jag ville inte skada mig på den tekniska stigen utan tog det riktigt försiktigt. Klockan var nästan halvåtta innan jag kom fram till Pinolere och det var mörkt. Dumt och farligt! 13 km med powerwalk hade tagit mig  fyra och en halvtimme.

Under de nästa dagarna åkte jag till olika ställen i bergen och gjorde olika delar av de fantastiskt välmarkerade vandringslederna. Det är bara att följa färgerna som målats på stenar och träd för att hitta rätt. Kartan behövdes aldrig för att hitta rätt i bergen, men var kul att ha för att på kvällarna planera nästa dags rutt.

Den längsta vandringen jag gjorde var 30 kilometer, det mesta platt eller svagt utför, från El Portillo till Aguamansa. Dimman låg tjock och man såg ibland bara fem-tio meter framför sig. Det var som att gå i en bubbla, jättehäftig upplevelse. Det var först på en senare vandring som jag insåg att jag gått på flera ställen med lodräta stup på upp till femtio meter!

















På lördagen var det så dags att springa det lopp jag rest till Tenerife för, 20 kilometer av konstant uppförs- eller nerförsbacke. Jag vaknade klockan fem och åt vitt bröd, bananer och drack en liter chokladmjölk. Bussen hämtade på ett grannhotell och vi släpptes av på en parkeringsplats där det var kolsvart, svinkallt och blåsigt! Tack ock lov hade jag med mig en smartwool-tröja, vindjacka och en ylle-buff, men en del hade kommit i bara kortärmat och shorts, så de frös som hundar! När solen gick upp blev det lite varmare och vi gick ett par hundra meter in i skogen där starten skulle gå. Lite typiskt spanskt hade de glömt aktivera chipen så starten blev försenad med en kvart, men vad gjorde det? Stämningen var mycket god och jag pratade med flera av de andra löparna. De sa att loppet efter förra årets premiär fick rykte som ett trevligt lopp och som passar de allra flesta. En del hade vanliga vandringskläder och skulle tydligen gå hela loppet. 


Jag ber om ursäkt för den skakiga och sneda bilden i det här och andra klipp men jag använder en handhållen Contour och de är visst lite svåra att hålla rakt... Och stilla...

Efter en runda på ett par kilometer runt startområdet började uppförsbackarna på allvar, jag tror inte någon sprang hela loppet. Stigen var ordentligt teknisk med stenar och rötter överallt. När vi kom upp på banans högsta punkt började en alldeles otrolig sektion där man sprang på en smal stig och hade stup på upp till 100 meter till vänster och en lika lodrät bergsvägg till höger. Underbart! Det var just efter att ha sett det här i ett youtube klipp förra året som jag bestämde mig för att springa Bluetrail! Och det var precis lika vackert som jag drömt om!



Återigen, ursäkta för de konstiga vinklarna!

När nerförsbackarna började insåg jag att jag gått samma sträcka tidigare under veckan. Det var nästan 1000 höjdmeter ner till målet i Pinolere och mina knän skulle ta ordentligt med stryk om jag inte var försiktig. Redan efter en kilometer var smärtan i högerknät för svår för att kunna fortsätta springa. Jag var ungefär två timmar in i loppet och började gå försiktigt neråt. Ibland blev jag passerad av en löpare, men för det mesta såg jag ingen annan. Vid tre kilometers skylten planade det ut lite och jag började springa igen. Kom ifatt två spanska tjejer och hade sällskap med dem hela vägen till målet. Jag sprang ganska lätt i kroppen över mållinjen på 3 timmar och 36 minuter, glad och mycket nöjd med min insats. Speakern fick reda på att jag, som var en av de få utlänningarna i fältet, pratar spanska och höll en liten högst improviserad intervju med mig! Första gången jag pratar i mikrofon var lite nervöst, men jag tackade i alla fall arrangörerna och berömde den suveränt vackra och stenhårda banan.

Efter lite stretching beställde jag en kikärtsgryta med kött och en välförtjänt öl vilket var så jäkla gott! Det gör verkligen underverk att få varm, salt mat och öl i kroppen direkt efter en stor ansträngning. Det borde vara obligatoriskt med någon form av enkel, billig och närande mat i målområdet!

Infarten till Pinolere
Nummerlappshämtning i Santa Cruz 
Teknisk "stig"!
Tokbrant i verkligheten, men ser ut som ett salsgolv
Lättlöpt och vackert
Finns det något godare efter ett hårt lopp?
Förste man i mål på ultrasträckan, Santi Obaya från Asturien.
Min trogna följeslagare i bergen
Nya favvoskorna (nästan)










































































































Jag fick inte veta att en av löparna i 20-kilometers loppet avlidit av en hjärtattack och att organisatörerna avbrutit hela Tenerife Bluetrail förrän dagen efter. Men trots det trista slutet hade jag en helt underbar aktivsemester och kommer helt säkert att återvända för mer stiglöpning i de kanariska bergen. Min Ambit säger att jag fortfarande (drygt fyra dagar efter loppet) har 10 timmar kvar av "recovery". Bäst att lyda. God natt!

Monday, October 22, 2012

Vila i frid, Manolo Carmona: racereport från Tenerife

Klockan halv fyra i lördags eftermiddag blev hela Tenerife Bluetrail inställt. Jag hade kommit i mål och de flesta andra i Mediatrail likaså. I de båda andra ultraloppen hade bara en handfull löpare kommit i mål, när vi alla nåddes av nyheten att en löpare i det loppet jag just sprungit hade fått en hjärtattack och avlidit. En del av löparna i Mediatrail hade själva valt att avbryta loppet och även löparna på Trail och Ultratrail distanserna stoppades.

Mannen som dog hette Manuel "Manolo" Carmona och var en 42-årig agent i spanska polisstyrkan Guardia Civil.

Vid ungefär kilometer 8-9 blev jag omsprungen av en man som sprang mycket fortare än mig, han försvann med orden "Hago mucho ruido, pero pocas nueces" (ung. Jag ryter högt men bits inte). Fyra kilometer längre fram satt han på en stock vid sidan om stigen och såg lite hängig ut. Jag stannade och frågade honom hur han mådde och han sa att han mådde illa och skulle vila. Jag såg att han bara hade med sig en halvliter vatten på en hård tjugokilometersslinga i berg och frågade om han hade kvar och om det var tillräckligt. Hade han något att äta? Trodde han att han skulle må bättre med mat och dryck? Jag hjälpte honom att ta fram den enda energibaren han hade med sig. En kort stund efter sa han att han skulle vila sig och sedan ta sig ner igen, han sa att jag skulle fortsätta och att det fanns fler löpare.

När jag hade kommit ytterligare kanske 1-2 kilometer längre fram vände jag mig om och såg tvärs över ravinen att flera löpare stannat. Jag förstod inte och tänkte inte på varför de stannat där. Att det skulle vara samme man jag stannade för att fråga om allt var OK förstod jag inte förrän dagen efter, när jag läste om det på internet.

När jag ikväll satt och kollade igenom videoklippen från loppet såg jag att av en ren slump filmade jag just när Manolo sprang förbi mig och sa "Hago mucho ruido, pero pocas nueces".

Jag kände inte Manolo Carmona, men av det lilla jag såg och hörde lät han och såg ut som en stor och glad man. Jag vill tro att han dog medan han gjorde något han tyckte om.

Vila i frid, Manuel!

Manuel C.M. LP/DLP

Wednesday, October 17, 2012

Rapport fran Tenerife

Och det forsta jag marker ar att a, a och o ar borta...

Shit, vilken haftig natur pa Tenerife, bergen ar superbranta och bade uppforsbackar och nedfor tar rejalt pa larmusklerna! Det marks att on har vulkaniskt ursprung, man ser lavapelare overallt i bergen.

Bor i Puerto de la Cruz, en halvtimme med buss fran nagra av de haftigaste vandringslederna och har forsokt att springa lite pa stigarna, men jag vill inte gora nagot tokigt, sa jag vantar till lordag da loppet gar av stapeln. Stigarna har knappt plats for en person i bredd och ar extremt tekniska! Det ska bli sa kul att springa det har loppet, personalen pa turistbyran blev riktigt imponerade att det kommer en fran Sverige bara for att springa i berg! Vi ar visst inte mer an en handfull "guiris" (utlanningar).

Pa fredag ska jag hamta nummerlappen i Santa Cruz pa andra sidan on och lyssna (hora passar inte sa bra nar det fattas punkter over bokstaverna) pa ett foredrag med Miguel Heras!


Aterkommer med en racereport nar jag kommit hem.

Monday, October 8, 2012

Långpass i Frostavallen

När jag inte kunde springa Risveden Terräng på grund av en förkylning planerade jag in ett långpass istället. Så i fredags åkte jag till vandrarhemmet i Frostavallen utanför Höör. Bara sex mil från Malmö men kunde lika gärna ha legat på andra sidan månen. Jag fick ringa till värdinnan för att bli få nyckeln och de enda andra gästerna tillhörde en hundklubb. Jag såg sammanlagt kanske 10 personer från fredag lunch till söndag eftermiddag. Jag fick stå för all mat själv eftersom frukosten serverades antingen för tidigt eller för sent för min planering.

Jag klev upp vid sjutiden på lördagen, åt frukost bestående av pulverkaffe och mackor med honung, fyllde på vätskeryggan med två liter vatten och tog med lite mer bröd till lunchen. Efter att ha studerat kartorna över området bestämde jag mig för att först ta en löprunda som inkluderade både den gröna och den svarta leden, sammanlagt 19 kilometer. Första kilometrarna gick på grusstigar, men efter ca tre kilometer övergick det i små skogsstigar. Landskapet varierade mellan ekskog, bokskog och på ett par ställen kalhyggen. Fredagens regn hade dessvärre gjort stigarna ordentligt leriga. Jag anpassade farten så jag skulle orka vara ute hela dagen, gick när jag kände för det och sprang på ordentligt när jag kände för det. När jag kom till den gamla slalombacken (nerlagd sen många år) i slutet av rundan vände jag om och tog mig samma väg tillbaka, med en lite omväg via en vit slinga på tre kilometer och sen tillbaka till vandrarhemmet. Sammanlagt 41 kilometer och det längsta jag gått/sprungit sedan Swiss Alpine. Sammanlagt blev det 6,5 timme on foot. Mycket nöjd med känslan i kroppen bestämde jag mig för att lämna bilen och traskade de sex kilometerna in till Höör för att fixa lite kvällsmat. Somnade som en vaggad bebis vid niotiden.

Sammanlagt fick jag ihop ungefär nio timmar och 55 kilometer till fots under lördagen. Konceptet att ta in på vandrarhem ska jag nog göra flera gånger. Syftet med vistelsen blir väldigt tydligt (även för en stressad stadsmänniska) och i och med att man har hela helgen på sig kan man ju faktiskt ta sig tid att njuta av naturen och tystnaden. Mycket uppskattat!

Det är sant som Scott Jurek säger i den senaste episoden av Kilian´s Quest: "I think anyone can run an ultra marathon. I mean it´s really about having the desire, having the will. If you can walk, you can run.".


Wednesday, October 3, 2012

Bästa vätskebältet!

Jag brukar inte pusha för någon särskild produkt här på bloggen men för ett par månader sen fick jag händerna på ett av Salomons vätskebälten av modellen XR Sensibelt och jag har faktiskt inte använt något annat vätskebälte sen dess (trots att jag har flera andra). Det jag tycker särskilt mycket om är att man enkelt kan reglera hur hårt det ska sitta med kardborrband istället för ett svårreglerat spänne. Det sitter lika skönt i midjan som på höfterna. Det finns ett gummiband som håller fast flaskan även i den tuffaste terrängen och flaskan, som rymmer 6 dl, är mjuk och lätt att dricka ur medan man springer. Kan bara rekommenderas!

 Finns bland annat på Löplabbet och trekkinn. Billigast på nätet så klart!
















Dagens youtube-klipp är från Bridger Ridge Run, ett stenhårt lopp som går i Bozeman, Montana i augusti varje år. 32 km med lite knappt 5000 meter höjdskillnad (+/-). Jag väljer den här av två skäl, dels den märkliga månliknande naturen och dels den helt underbara musiken med Jerry Reed!