Sunday, September 30, 2012

Vindhästar och öl

 Cavalls del Vent avgjordes idag och föga förvånande vann Kilian herrklassen, sju minuter före Tony Krupicka. När Ian Corliss frågade Tony i slutet av loppet om hur det går svarade han att "he's just ***** with me".

Emelie Forsberg ledde länge damklassen före Nuria Picas och Anna Frost, men fick se sig besegrad av båda de andra på de sista kilometerna. Nuria vann före Anna Frost och Emelie på tredje. Bara fem minuter skilde dom tre efter 84 kilometers löpning och 6098 meters klättring!

Bild lånad från Salomon Runnings facebook-sida
















För ett par veckor sedan ville några studenter på Entrepenörsprogrammet vid Lunds Universitet anordna ett lopp i Stadsparken i Lund. Manliga deltagare skulle dricka 8 öl, kvinnliga 5 öl eller cider och springa fem varv runt parken. Det ställdes in efter att polisen sagt sitt och flera artiklar skrivits om eventet i Sydsvenskan.

Samtidigt är det som kallas Beer Mile, i alla fall om man ska gå efter intervjuerna på UltraRunnerPodcast, vanligt förekommande i USA. Både Hal Koerner, Jenn Shelton och Jimmy Freeman har "officiella" PB och delar med sig av tips om hur dom får så bra tid som möjligt på "the Beer Mile" på podcasten.

Man får tycka vad man vill om det här, men Hal Koerner är en JÄKEL både på att dricka öl och springa fort!

Wednesday, September 26, 2012

Äventyr 2013

Allt sedan jag korsade mållinjen i Swiss Alpine för snart två månader sedan har jag funderat på, och vid flera tillfällen fått frågor om, om jag direkt efter målgång hade kunnat vända om och springa tillbaka samma väg igen. Först var svaret jag gav mig själv att jag inte klarat det, men med lite perspektiv (och kanske lite väl positiva minnen från loppet) har jag bestämt mig för att se var min gräns går för vad jag klarar när det gäller bergslöpning. Jag tror inte jag hade velat springa samma väg tillbaka, men inom mig vet jag att jag hade klarat av att springa betydligt längre än 42 km om det hade varit en fortsättning med helt nya vyer och nya utmaningar.

Jag är fullt medveten om att 42 kilometer är mindre än 100 miles, men jag låter mig mer än gärna inspireras av bloggen Vanessa Runs, en ganska vanlig, ovanlig tjej som springer väldigt långt. Hon har bland annat skrivit ett blogginlägg som jag läst massor av gånger, 7 lies you believe about ultra-marathons. Vanessa avdramatiserar själva sträckan. Ja, 42 km, 50 km och 100 km är långt, men det finns många män och kvinnor som springer så långt, och som njuter av det. De är helt vanliga människor och inte några supermänniskor. Någon klok (?) människa sa att för att genomföra ett ultralopp krävs 10 % fysik och 90 % mental inställning. 






















Jag har därför anmält mig till UMSdT som går på Mallorca den 20 april nästa år. Banan följer GR-221, dvs den vandringsled som jag sprang och vandrade delar av i maj i år. Loppet är 63 kilometer, dvs ungefär ett maratonlopp plus en halvmara och har ca 2400 m D+. Jag känner ganska väl till ungefär hälften av banan och känner mig säker på att klara av det, särskilt som man har 16 timmar på sig och det inte brukar vara jättevarmt på Mallorca i april.

Så här ser banprofilen ut:





























Om det känns OK i kroppen efter 63 kilometer på Mallorca kommer jag att anmäla mig till något lopp som går under juli-augusti och antingen är lite längre (70-80 km) eller som är lika långt men med kanske dubbelt så många höjdmeter. Jag har ett tiotal olika lopp i tankarna och de är alla tänkbara kandidater. Därefter får vi se, men jag har faktiskt börjat fundera på antingen något av UTMBs lillasysterlopp eller ett riktigt bergigt flerdagarslopp där man är mer eller mindre självförsörjande. Men det får bli längre fram, kanske 2014 eller 2015. 2013 kommer bli superspännande!!

Dagens you-tubeklipp är från en tävling som går i maj på Costa Brava den 10-12 maj 2013. 135 kilometer fördelade på tre etapper. Garanterat vacker utsikt hela vägen alltså!


Monday, September 24, 2012

Bluetrail närmar sig

Den 15 oktober åker jag till Teneriffa för att förbereda mig för 20 kilometer i bergen med lite knappt 3000 höjdmeter (+/-). Allt det praktiska är ordnat och det ska bli helt underbart att se berg igen! Jag kan bara inte få nog av dem och nästa år väntar mycket mer!!

Idag var en riktigt skön dag, fylld med hård träning och underbart höstväder! På eftermiddagen åkte jag till Friskis för första gången sedan juli. Tanken var bara att köra ett spinningpulspass men väl på plats hade jag en halvtimme att döda i gymmet så det blev invigning av Skierg. Ända sedan jag tävlade i Kilometre Vertical de Fully förra hösten har jag skjutit upp att lära mig använda stavar ordentligt, men idag blev det 4*500 meter och jag blev pinsamt medveten om hur illa tränad jag är i överkroppen. Tiden ökade med nästan 15 sekunder för varje gång jag körde. Stakträning med Skiergen ska, tillsammans med backträning på löpband, få mig i form för de äventyr jag planerat för nästa år och efter premiärpasset känns det faktiskt som att de rätta musklerna fick sig en genomkörare! Hela överkroppen, bål, mage, rygg, axlar och armar involveras i rörelsen och dessutom blir man rejält flåsig. Det här var absolut inte sista gången!

Efter ett ganska bra spinpulspass åkte jag hem och hämtade mina Inov8 och åkte till Bokskogen. Där finns en slinga som är 7 kilometer (både officiellt och enligt min Ambit) och som grädde på moset denna träningsdag sprang jag fortare än någonsin tidigare på just det varvet, 42 minuter jämnt! Dvs jag springer fortare på stig än asfalt, mycket märkligt!

Nästa helg är det dags för näst sista tävlingen i ISF´s Ultra SkyMarathon Series. Då gästar en stor del av världseliten Salomon Nature Trails Cavalls del Vent i Katalonien. På plats kommer bland annat Anna Frost, Tony Krupicka, Dakota Jones och vår egen Emelie Forsberg att vara. Emelie kommer att göra sitt första officiella ultralopp (84 kilometer och drygt 6000 positiva höjdmeter!), men räknas ändå som en av favoriterna.

Så här såg det ut förra året:




Friday, September 14, 2012

Inget Risveden för min del

En förkylning sätter stopp för mig. Förkylningen har satt sig i andningsvägarna och jag hostar konstant, så jag kommer inte ens att kunna vara med i promenaden i Risveden Terräng i morgon. Jag får hitta något annat långpass som förberedelse för Tenerife Bluetrail och har tittat på ett supertips som jag såg på en blogg. Svenska Turistföreningen har förslag på olika vandrarhem runt om i landet som ligger i anslutning till schyssta platser för löpning. Både Söderåsen och Frostavallen har fina naturområden för löpning, liksom Kullen. Priserna är klart överkomliga och direkt efter frukost är det bara att snöra på sig skorna, fylla på med vätska  i ryggan och ge sig iväg. Det kan alltså bli en riktigt fin höst för skog och stiglöpning här i Skåne!

Dagens inspiration blir tvådelad. Först en skön film från AXA Fjällmaraton och sen en med utrustningstips för fjäll och bergslöpning.



Nu ska jag följa Run Rabbit Run 100 på iRunFar. Det är ett lopp med, för ultralöpning, stora pengar i potten. Trots att det är första året loppet går har det pratats om det i över ett år over there. 160 km och nästan 7000 positiva höjdmeter är galet!

Sunday, September 9, 2012

340 höjdmeter i Jönköping

Allt gick jättebra idag. Efter förra helgens (f)lopp i Kåsjön, med en nästsista plats och en svart stortånagel, hade jag lagt upp planen lite annorlunda idag. Eftersom det är bara en dryg månad kvar till årets andra fokuslopp, Bluetrail Tenerife, och jag behöver bekräftelse att jag i alla fall kommer klara "maxtiden" på 3,5 timmar i det loppet, återgick jag till upplägget jag hade i Swiss Alpine. Jag skulle hålla mitt eget tempo och inte låta mig dras med i rusningen i början, hålla koll på pulsen, powerwalka i uppförsbackarna och springa på ordentligt (med god teknik) i nedförsbackarna. 

Vädret var fint och ca 300 löpare hade mött upp vid IK Hakarpspojkarnas klubbstuga utanför Huskvarna för den sista deltävlingen i södra Sverige i Salomon Trail Tour. När startskottet gick för 10 kilometers loppet tog jag mitt inbyggda 6 min/km tempo. Banan var väldigt varierad och kuperad och ibland hade man utsikt över Vättern. Planen höll perfekt och jag höll jämna steg med samma grupp löpare från ca km 4 till målet. I den avslutande klättringen uppför en slalombacke passerade jag 3-4 andra, tack vare träningsveckorna i bergen i Spanien och Österrike! Placeringen blev lite (!) bättre än förra veckan, men känslan i kroppen var mycket bättre. Massor med kraft kvar och jag hade kunnat springa ett varv till, kanske...

Bluetrail Tenerife är 20 km och har ungefär 1200 positiva höjdmeter och 1700 negativa. Nästa lördag ska jag köra Risveden Terräng, ett lopp som är ungefär lika långt, men inte i närheten lika många höjdmeter. Det får bli ett lugnt träningspass där jag håller mitt tempo. Om dagens form håller i sig bör jag kunna springa Risveden Terräng på ungefär 2.10-2.20, men det viktigaste blir att behålla den sköna känslan i kroppen och att njuta av naturen. Som Robert Broberg skaldade: "Målet är ingenting, vägen är allt".

Nu börjar det dyka upp en massa häftiga filmer från Swiss Alpine 2012 och den här är från maratonsträckan. Massor med sköna minnen som kommer tillbaka! Jag syns som hastigast fem sekunder in i klippet!



By the way, vårens äventyr är bokat och klart, men mer om det senare!

Sunday, September 2, 2012

STT Kåsjön

Solen sken och Götet visade sig från sin bästa sida. Ett par hundra löpare hade kommit till Kåsjön och Salomon Trail Tour. Start och målområdet låg precis vid stranden. Jag hade sett fram mot att få springa det här loppet sedan förra hösten, eftersom det skulle gå på en fin bana och vara välarrangerat. Planen för loppet var att hålla mitt eget tempo och bara njuta av naturen och av att springa tillsammans med likasinnade.

Från Salmon Trail Tour Kåsjön 2012


















Efter att ha kört bil från Malmö hann jag precis lagom hämta nummerlappen och fylla på med lite GU innan det var dags att bege sig till starten. Första kilometern gick på asfalt innan själva trailen började. Redan i första backarna visste jag att jag valt fel skor, mina favvoskor från Montrail hade inte tillräckligt grepp på blöta stenar eller i leran. Efter ungefär tre kilometer sparkade jag i vänster stortå i en sten som låg och gömde sig i blåbärsriset och några hundra meter senare var det dags för höger stortå! Det kändes som om något gick sönder och jag funderade på att bryta. Jag började gå istället, det var ju ungefär lika långt åt båda hållen.

Banan gick i en oerhört vacker natur och höjdpunkterna var helt klart två raviner som man först tog sig ner i och sedan fick klättra upp ur via nästan lodräta passager. Det var riktigt kul att springa i kärr också, när jag kom dit hade redan flera hundra löpare passerat så det var inte många fasta tuvor kvar att hoppa mellan. Vid den andra vätskestationen fick jag många uppmuntrande ord och varje gång jag passerade någon av banvakterna hejade de mycket hjärtligt, trots att de måste ha vetat att jag låg nästan sist, och det gav kraft att fortsätta. Jag passerade 10 km skylten och provade att börja springa igen, det var ju bara 1,5 km kvar och min högra stortå pulserade inte längre. Strax därefter kom man ut på lite större stigar och sista ca 500 meterna av banan gick längs med Kåsjön. Jag linkade försiktigt in över mållinjen som näst sista löpare i herrklassen, ett nytt bottenrekord, men var ändå ganska nöjd med dagen. Jag hade fått "springa" i vacker natur, på en tuff och krävande bana och kände i benen att jag fått ta i ganska ordentligt.

Bilden lånad från Salomon Trail Tours hemsida


















Enligt Ambiten slutade loppet på 326 positiva höjdmeter (och lika många negativa) och min medelpuls, trots att jag "powerwalkade" drygt sex kilometer av loppet, blev 85 %, med en topp på 94 %, förmodligen vid den andra ravinen då jag kämpade hårt för att hinna i kapp en annan löpare där. Jag får också lägga till ytterligare en svart tånagel till de två jag fick efter Swiss Alpine, tack och lov är inget brutet. Typiskt att de Inov8-skor jag beställt just för att de ska ha bra tåskydd inte hann komma fram innan det här loppet. För den morbide läsaren finns det förresten på ultrarunner podcast en Black Toe Nail Hall of Fame (nej, inget av fotona föreställer mina tår).

Slutligen ett STORT, STORT TACK! till arrangörerna av loppet och särskilt till banvakterna som väntade på mig ute i skogen och peppade mig! Jag kommer gärna tillbaka nästa år, men då ska jag ha ett par andra skor på fötterna, med ordentligt tåskydd!