Wednesday, August 29, 2012

Snart dags för Göteborg och Jönköping

De närmaste tre lördagarna är reserverade för trailtävlingar. Först Göteborg och Jönköping på Salomon Trail Tour och därefter Risveden Terräng i  närheten av Alingsås. Trailvideon för dagen togs av trailper förra året vid loppet i Jönköping och jag blir så grymt sugen att springa när jag ser de smala stigarna och utsikten över Vättern:


För en kul och inspirerande berättelse om vad som väntar deltagarna i Risveden Terräng ska du läsa Pers blogg Just nu vill jag springa! 

PS. Wiggle har 20 % rabatt på alla köp (ordinarie pris) till och med den 30 augusti. Det blev ett par nya Inov8 Trailroc 255 som ska vara sköna och med bra skydd för tårna.

Läckert MTB-klipp

Den här bloggen har hittills endast handlat om stig- och skogslöpning, men jag måste bara dela det här klippet med mountain bike (och vacker skog!).


Tuesday, August 28, 2012

Underbart vackra Mallorca

 Dagens videoinspiration kommer från loppet Ultra Mallorca Serra de Tramuntana. Det är samma område där jag hade mitt tränings- och inspirationsläger i våras. Med två dagar kvar till Salomon Trail Tour Kåsjön är det i bergen på Mallis jag hämtar inspiration.

















Jag måste snart bestämma mig för vilka lopp jag vill springa i vår, UMSdT är definitivt en stark kandidat, 63 km och 2400 höjdmeter mellan Valldemossa och Pollenca. WOOWW! Det är klart utanför min komfortzon och det kan bli precis hur bra som helst!


















Åhh, visst ja, videon! Klicka här!

Thursday, August 23, 2012

Höstens Salomon Trail Tour

September kommer att bli en riktigt kul månad. Salomon Trail Tour har arrangerats på ett flertal platser runt om i landet under året och börjar nu närma sig la grande finale, Tjurruset den 6 oktober. Det vore så kul att gegga sig igenom den banan, som går på än så länge okänd plats i Stockholm, men platserna har varit slut sedan länge. Kanske nästa år. Kvar att välja på är Göteborg (1/9), Jönköping (8/9), Umeå (15/9), Örnsköldsvik (16/9), Sälen (21/9-23/9), Eskilstuna (23/9) och Åre (29/9).

Eftersom jag bor i Malmö och inte har obegränsade resurser och tid får jag välja de lopp jag vill springa, så det får bli Göteborg och Jönköping. När man kollar deras hemsidor ser det ut att bli två riktigt härliga och hårda lopp. Jag tror jag ska springa de långa loppen, dvs ca 10-11 km, men det finns även kortare alternativ om man känner för att prova på skön skogslöpning!
















De två lopp i touren jag sprungit tidigare under året har båda varit så underbart inspirerande! Kullamannen är bland de tuffaste loppen jag sprungit, alla kategorier. Det enda som egentligen slår det är (så klart) Swiss Alpine. När jag bara några vecka senare åkte till deltävlingen i Kristianstad hade jag egentligen inga förväntningar, men blev helt överrumplad av den oerhört vilda och natursköna terrängen vid Bockatorpet (det är trots allt Skåne vi talar om). Kristianstad var en riktig ögonöppnare och sedan dess försöker jag springa så mycket obanat jag kan och vågar i Bokskogen och Skrylle.

Eftersom jag tycker skogs- och bergslöpning är det roligaste som finns (nästan) kan jag ju inte begränsa mig bara till Salomon trail tour. På mängder med platser i landet arrangeras mindre och större tävlingar. Den som ser mest intressant ut för mig är Risveden Terräng i närheten av Alingsås, ett lopp som riktar in sig på folkhälsa. Jag tolkar det som att arrangören vill att så många som möjligt ska komma och njuta av vacker natur och det finns förutom löpning även en klass för promenad! Anmäl dig och ta med en picknickkorg!

Dagens youtube-inspiration hämtar jag från förra årets trail tour-tävling i Åre. Uppför, nerför och en massa lera. Vem säger att inspirerande löpfilmer måste vara tekniska mästerverk? Kan inte bli bättre!!


It´s a fine line between pleasure and pain

Riktigt skönt väder, trångt, högljutt och tusentals löpare och åskådare. Så kan man sammanfatta årets upplaga av Midnattsloppet. Det var också första gången jag gick under en timme på tio kilometer, klockan stannade på 59:27 minuter. Jag sprang så fort jag kunde och tänkte se hur långt det höll, så det blev även nytt rekord på 5 kilometer med knappt 28 minuter. Efter ca 6 kilometer hann verkligheten ikapp mig och jag fick ta mitt gamla vanliga tempo en stund. Jag startade en långspurt strax innan Medborgarplatsen, det fick bära eller brista, och jag klockade 12 kilometer i timmen i medelfart på sista två kilometerna (tack Ambit!). Jag var riktigt nöjd när jag fick min medalj och en banan, men efter tio minuters vila kände jag att jag hade mycket krafter kvar och mådde utmärkt.

Nästa år kommer Midnattsloppet även att gå i Malmö, så det finns risk att det var mitt sista Midnattslopp i Stockholm och då känns det extra bra att ha både nytt PB och positiva minnen från loppet!


Visserligen är den här låten gammal och ljudet lite si och så, men nog skulle det här funka att springa till?



Thursday, August 16, 2012

Post-marathon Blues är snart över

På lördag är det dags för Midnattsloppet i Stockholm och det ska bli så skönt att faktiskt komma igång med löpningen igen. Sedan Swiss Alpine-äventyret har jag bara loggat två löprundor, en tråkig på asfalt och en härlig skogstur i Bokskogen. Läser inlägg på jogg.se om hur oroliga en del är över backarna på Söder och ler lite lätt inombords: Mmmmm, backe! Underbart! Vi har ju inte så mycket backar här i Malmö... I år satsar jag på ett nytt personligt rekord på milen och startar i 50-55 minuters-gruppen. Jag ska bara ta mig under timmen, så enkelt är det!

Annars har planeringen för vinterträningen kommit igång (löpband inställt på maxlutning och Skierg kommer att stå på programmet) och jag har tusen uppslag för vilka lopp jag skulle vilja springa nästa år. Ett klart alternativ är Fjällmaran, det ser riktigt segt och jobbigt ut på den här youtube-videon, men vilken vacker natur! Det måste ha varit en sån härlig upplevelse!


Tuesday, August 7, 2012

Swiss Alpine Marathon del 2 - framtiden


Förra helgens äventyr i Davos gav mig en hel del att tänka på. Det gäller bland annat hur jag helt plötsligt klarar av att springa dubbelt så långt som jag gjort tidigare när loppet inkluderar sammanlagt 3500 höjdmeter (+/-), varför det kändes så fantastiskt bra i kroppen hela loppet och varför jag trots sju timmars löpning inte hade ont i kroppen ens dagen efter. Allt gick så fantastiskt lätt och problemfritt att jag nästan varit lite besviken på upplevelsen. Missförstå mig rätt, loppet och allt runt det blev precis lika fantastiska som jag tänkt mig.

Inför Swiss tog jag inspiration från ultralöpningen i träningsupplägg och förberedelser, inte minst mentalt. Tanken bakom det här upplägget är att min sammanlagda tid till fots mer liknar ultralopp än maraton. Jag har läst Relentless forward progress ett antal gånger och den boken är sååå inspirerande för en långlöpare (även om mina långa pass inte är ultra). Jag har lyssnat på ultrarunner och trail runner nations podcasts både i lurarna och i bilen. De var en ovärderlig källa till hur man lägger upp träning och tävling, hur man ska tänka långlopp, näringsintag, mm, och inte minst inspiration. Några av de bästa poddarna är:

Fueling for your first Ultra
 Preparing and Running your first 100 Mile Race
 The Art of Pacing
 Aerobic vs Anaerobic Training
 The Art of Mountain Running
 Run Faster & Farther with Less Effort
 To Ultra or NOT to Ultra, that is the question
 Krissy Moehl
 Ian Torrence
 Kevin Green
 Eric Orton
 Sunny Blende


Tankarna och planen innan loppet var att gå ut väldigt lugnt och inte låta mig dras med i någon rusning från start, jag ville ha fräscha ben både uppför och i nedförsbackar. Jag ville hålla mig på ca 80 % av maxpulsen eftersom jag skulle kunna hålla den ansträngningen under lång tid, men tillåta mig upp emot 90 % i de brantaste backarna. Strategin i den här delen funkade över förväntan och när jag kom upp till första bergspasset och därefter andra passet var mina "uppförsmuskler" oväntat fräscha trots att de redan jobbat i drygt fyra timmar vid det laget. När det sedan blev dags för nedförslöpning i nästan två mil ville jag löpa med korta steg, mjuka knän, landa platt på foten och undvika att bromsa alltför mycket. Även det här funkade bra. Medelpulsen sjönk lite och ökade först sista två kilometerna.

När det gällde dryck och mat visste jag inte om jag skulle kunna få i mig tillräckligt vid vätskestationerna, men den biten funkade superbra. Jag drack minst två glas iste eller buljong vid varje station och åt bröd, banan och energikaka när det bjöds. Jag kände mig aldrig törstig eller orkeslös och hade inga problem med magen, vilket verkar vara vanligt annars och även om farten gick ner lite sista fem-sju kilometerna hade jag krafter nog för att spurta sista två kilometerna och springa om ett par löpare.

Jag är jättenöjd med att jag genomförde loppet, men så här i efterhand är jag faktiskt inte riktigt nöjd med HUR jag sprang. Det känns som jag kunde gjort mer. Min "analys" så här efter en veckas funderande (nej, inte hela tiden!) är att jag helt enkelt bara hade valt en lite väl låg ansträngningsnivå som loppstrategi. Jag hade utan problem kunnat kapa minst en halvtimme av totaltiden på att vara mer aktiv i uppförsbackarna och sprungit lite snabbare i backarna från Sertig Pass till Sertig Dörfli och ytterligare mycket tid genom att inte stanna och beundra utsikten. Men varför springa i berg om man inte tittar på omgivningen? Jag var mentalt inställd på att känna en viss nivå av smärta att springa en mara men när det inte gjorde ont nöjde jag mig med en mindre ansträngning än "nödvändigt". Jag hade inte koll på mina gränser, en sak jag får utforska i framtida lopp. En del av skulden ligger kanske i den mycket väl tilltagna maxtiden och cut-off tiderna, det gjorde att jag aldrig kände någon tidspress. 

De här samlade tankarna och "klagomålen" är inte alls negativt menade. Jag skulle inte kunna vara stoltare över mig själv! För min del är det bara ett sätt att få ner på pränt de saker som jag vill förbättra och utveckla till mitt nästa långa långlopp, för jag har verkligen blivit superinspirerad efter Swiss Alpine. Jag ska inte springa någon mer maraton i år, men väl ett par andra traillopp, bland annat Tenerife Bluetrail. Till nästa vår har jag planer på flera äventyr, ingenting spikat ännu men det inkluderar självklart löpning och höga berg. Det betyder flera månaders träning, både i skogen och på gymet i vinter, och där ska jag försöka förbättra det jag kan i min löpning.

And now for something completely different! för att citera Monty Python.

2012 års Uphill Challenge:

Thursday, August 2, 2012

Swiss Alpine Marathon del 1 - en race report

Kom hem från mitt stora äventyr i måndags kväll. Bilresan hem gick bra och jag mår helt fantastiskt bra. Tänker att det kanske är en överdos med runners high som sitter kvar i kroppen trots att det gått fem dagar sedan jag gick i mål. Den här berättelsen kommer nog att bli lite svamlig och osammanhängande är jag rädd för, jag har fått så mycket nya intryck och uppenbarelser att jag har väldigt svårt att tolka dem. Jag misstänker att det kan bli en uppföljning med ytterligare tankar om Swiss Alpine och långlopp. Men jag ska börja från början.

Jag hade tänkt mig en uppladdningsvecka i italienska Gran Paradiso, en nationalpark i Aosta-dalen. Men eftersom väderrapporterna (och snörapporterna!) skvallrade om sämre väder i den delen av Alperna än i de norra valde jag istället att åka till Heiligenblut i skuggan av Österrikes högsta berg Grossglockner. Byn ligger på 1300 meter över havet och man kommer snabbt och enkelt upp till 2600 meters höjd, antingen med kabinbana eller vandringsstig. Hittade ett underbart hotell som heter Chalet-Hotel Senger för drygt 40 euro per natt. Hotellets ägare är själv bergslöpare och har sprungit Grossglockner berglauf flera gånger. Vi diskuterade bland annat skoval (hade med mig fem olika par att välja mellan) och han visade flera bra ställen i området som passar för den sorts träning och höghöjdstillvänjning jag behövde. Efter fem dagar i Österrike åkte jag till Davos. Jag hade bokat ett bra hotell som låg i närheten av Vaillant Stadion där målgången skulle vara. Hann precis lagom äta en traditionell pastamiddag med en stor stark och sedan var det dags att sova.

Tåget till Bergün gick från Davos klockan 10 och längs vägen såg man vid flera tillfällen de löpare som sprang 78 kilometers loppet och som redan varit igång i drygt tre timmar. Respekt! När vi kom fram till Bergün var det ganska lagom att lämna väskan och gå till startområdet. Minuterna innan start började det regna lite lätt, men det slutade efter en 10 minuter ungefär. Den första kilometern sprang vi ut från och tillbaka till byn. Befolkningen i Bergün hade gått man ur huse och hejade på löparna.

Efter tre fyra kilometer började det gå uppåt, först på asfalt, sedan grusväg, och slutligen på stigar. Då hade fältet satt sig och vi vandrade på enkelled uppåt, uppåt, uppåt. Det var nästan ingen som pratade, alla var inne i sin egen lilla bubbla. Jag stannade vid ett par tillfällen för att filma den otroliga naturen som då och då trängde igenom  bubblan och närmast gjorde att man tappade andan.



Terrängen var bitvis riktigt brant, men min plan för loppet var att tillåta mig själv en lite högre puls i uppförsbackarna än på platten så det gjorde inte så mycket att jag vid några tillfällen kröp upp mot 90 % av maxpulsen. När vi kom upp över trädgränsen kom vi också in i en lång dalgång mellan höga berg på alla sidor. Eftersom jag låg långt bak i fältet hade ledet tunnats ut och det var inga problem att öka farten lite i de få partier där det gick.



När vi kom upp till Keschhütte,som är den första av två toppar som ska bestigas frågade en läkare alla löpare hur de mådde och om allt var OK. Jag förvånade mig själv med att efter att snabbt ha känt efter, svara " I feel great, better than in a long time." När orden lämnat läpparna och träffade mina öron kände jag att det var sant, jag mådde fantastiskt bra trots ansträngningen och den höga höjden. Jag åt och drack så mycket jag kunde av bröd, cola, sportdryck och varm buljong innan jag började nerfarten mot Lai Ravais, de två bergssjöarna som markerar att banans sista och tyngsta stigning skulle börja. Stigen gick längs med en brant dalgångssida som var alldeles förbannat kul att springa. Vi var fortfarande på över 2400 meter över havet.

Från sjöarna och upp till Sertigpass (2739 meter över havet) gick det riktigt långsamt och jag kan inte skylla på annat än att det var brant och lite segt. Ambiten registrerade en kilometertid på nästan 30 minuter! På Sertigpass stannade jag kanske 10 minuter för att äta och dricka ordentligt igen, sedan började nerfarten till Davos. Det var fortfarande 19 kilometer kvar till målet, men den absolut största delen skulle vara nerför. Det här var den delen av banan som jag fruktade mest, för att springa bra i nerförsbacke underlättar det om man är liten och ganska lätt i kroppen. Vågen visade senaste gången jag vägde mig på 92 kilo så jag var rädd att mina knän skulle ta ordentligt med stryk på vägen mot Davos.

En finländsk tjej jag haft sällskap med hela vägen från Bergün tackade här för sig och försvann nerför backen. Jag trodde jag skulle bli tvungen att gå resten av vägen, men så smått hittade jag en bra löpstil (inspirerad av den här videon av en lekande Kilian Jornet) och fick fullt förtroende för att mina Montrail inte skulle tappa greppet på den branta stigen. Efter ett par kilometer oerhört kul löpning kom jag ner till dalgångens botten. Härifrån sprang jag vidare över fält, genom små pittoreska byar och skogspartier. Det började störtregna och min "vattentäta" jacka hjälpte föga, det samlades vatten vid armbågarna som jag fick tömma ur med jämna mellanrum.

När jag kom fram till 40 kilometerspasseringen såg jag Davos och målet och la in en högre växel för att försöka spurta förbi ett par löpare som jag jagat flera kilometer. Sprang om en kille i Specialized-tröja och en med gul tröja, men kunde inte komma förbi den rödklädde killen som jag allra helst ville om.

När jag kom in på stadion kom jag helt plötsligt på att jag faktiskt höll på att uppnå mitt stora mål för året, jag hade sprungit längre än jag någonsin gjort tidigare och fylldes av alla möjliga, konstiga känslor. Jag började hyperventilera med bara 100 meter kvar och var tvungen att samla mig lite innan jag kunde fortsätta. När speakern ropade mitt namn började jag tokle och sprang brett leende över mållinjen. Förbannat nöjd med mig själv satte jag mig på en bänk i spöregnet och njöt i fulla drag av att ha klarat av den utmaning jag satt upp åt mig själv. Tiden är inte mycket att skryta med, 7:19:29, men det ger ju gott om utrymme för förbättring!























Efter att ha stretchat lite, hämtat min medalj och finisher-tröja stapplade jag till hotellet och bytte kläder innan det var dags för det obligatoriska farewell partyt och prisutdelningen. Åter på hotellet somnade jag som en vaggad bebis, med medaljen på nattduksbordet, och drömde om nya utmaningar.

Jag sätter punkt för race reporten där. Det är så många lösa trådar och märkligheter som jag inte riktigt fått klart för mig ännu och som jag vill fundera och komma till ett svar på. Jag kanske återkommer med en del 2 av det här inlägget.