Förra helgens äventyr i Davos gav mig en hel del att tänka på. Det gäller bland annat hur jag helt
plötsligt klarar av att springa dubbelt så långt som jag gjort
tidigare när loppet inkluderar sammanlagt 3500 höjdmeter (+/-),
varför det kändes så fantastiskt bra i kroppen hela loppet och
varför jag trots sju timmars löpning inte hade ont i kroppen ens
dagen efter. Allt gick så fantastiskt lätt och problemfritt att jag nästan varit lite besviken på upplevelsen. Missförstå mig rätt, loppet och allt runt det blev precis lika fantastiska som jag tänkt mig.
Inför Swiss tog jag inspiration från ultralöpningen i träningsupplägg och förberedelser, inte minst mentalt. Tanken bakom det här upplägget är att min sammanlagda tid till fots mer liknar ultralopp än maraton. Jag har läst Relentless forward progress ett antal gånger och den boken är sååå inspirerande för en långlöpare (även om mina långa pass inte är ultra). Jag har lyssnat på ultrarunner och trail runner nations podcasts både i lurarna och i bilen. De var en ovärderlig källa till hur man lägger upp träning och tävling, hur man ska tänka långlopp, näringsintag, mm, och inte minst inspiration. Några av de bästa poddarna är:
Fueling for your first Ultra
Preparing and Running your first 100 Mile Race
The Art of Pacing
Aerobic vs Anaerobic Training
The Art of Mountain Running
Run Faster & Farther with Less Effort
To Ultra or NOT to Ultra, that is the question
Krissy Moehl
Ian Torrence
Kevin Green
Eric Orton
Sunny Blende
Tankarna och planen innan loppet var att gå ut väldigt lugnt och inte låta mig dras med i någon rusning från start, jag ville ha fräscha ben både uppför och i nedförsbackar. Jag ville hålla mig på ca 80 % av maxpulsen eftersom jag skulle kunna hålla den ansträngningen under lång tid, men tillåta mig upp emot 90 % i de brantaste backarna. Strategin i den här delen funkade över förväntan och när jag kom upp till första bergspasset och därefter andra passet var mina "uppförsmuskler" oväntat fräscha trots att de redan jobbat i drygt fyra timmar vid det laget. När det sedan blev dags för nedförslöpning i nästan två mil ville jag löpa med korta steg, mjuka knän, landa platt på foten och undvika att bromsa alltför mycket. Även det här funkade bra. Medelpulsen sjönk lite och ökade först sista två kilometerna.
När det gällde dryck och mat visste jag inte om jag skulle kunna få i mig tillräckligt vid vätskestationerna, men den biten funkade superbra. Jag drack minst två glas iste eller buljong vid varje station och åt bröd, banan och energikaka när det bjöds. Jag kände mig aldrig törstig eller orkeslös och hade inga problem med magen, vilket verkar vara vanligt annars och även om farten gick ner lite sista fem-sju kilometerna hade jag krafter nog för att spurta sista två kilometerna och springa om ett par löpare.
Jag är jättenöjd med att jag genomförde loppet, men så här i efterhand är jag faktiskt inte riktigt nöjd med HUR jag sprang. Det känns som jag kunde gjort mer. Min "analys" så här efter en veckas funderande (nej, inte hela tiden!) är att jag helt enkelt bara hade valt en lite väl låg ansträngningsnivå som loppstrategi. Jag hade utan problem kunnat kapa minst en halvtimme av totaltiden på att vara mer aktiv i uppförsbackarna och sprungit lite snabbare i backarna från Sertig Pass till Sertig Dörfli och ytterligare mycket tid genom att inte stanna och beundra utsikten. Men varför springa i berg om man inte tittar på omgivningen? Jag var mentalt inställd på att känna en viss nivå av smärta att springa en mara men när det inte gjorde ont nöjde jag mig med en mindre ansträngning än "nödvändigt". Jag hade inte koll på mina gränser, en sak jag får utforska i framtida lopp. En del av skulden ligger kanske i den mycket väl tilltagna maxtiden och cut-off tiderna, det gjorde att jag aldrig kände någon tidspress.
De här samlade tankarna och "klagomålen" är inte alls negativt menade. Jag skulle inte kunna vara stoltare över mig själv! För min del är det bara ett sätt att få ner på pränt de saker som jag vill förbättra och utveckla till mitt nästa långa långlopp, för jag har verkligen blivit superinspirerad efter Swiss Alpine. Jag ska inte springa någon mer maraton i år, men väl ett par andra traillopp, bland annat Tenerife Bluetrail. Till nästa vår har jag planer på flera äventyr, ingenting spikat ännu men det inkluderar självklart löpning och höga berg. Det betyder flera månaders träning, både i skogen och på gymet i vinter, och där ska jag försöka förbättra det jag kan i min löpning.
And now for something completely different! för att citera Monty Python.
Inför Swiss tog jag inspiration från ultralöpningen i träningsupplägg och förberedelser, inte minst mentalt. Tanken bakom det här upplägget är att min sammanlagda tid till fots mer liknar ultralopp än maraton. Jag har läst Relentless forward progress ett antal gånger och den boken är sååå inspirerande för en långlöpare (även om mina långa pass inte är ultra). Jag har lyssnat på ultrarunner och trail runner nations podcasts både i lurarna och i bilen. De var en ovärderlig källa till hur man lägger upp träning och tävling, hur man ska tänka långlopp, näringsintag, mm, och inte minst inspiration. Några av de bästa poddarna är:
Fueling for your first Ultra
Preparing and Running your first 100 Mile Race
The Art of Pacing
Aerobic vs Anaerobic Training
The Art of Mountain Running
Run Faster & Farther with Less Effort
To Ultra or NOT to Ultra, that is the question
Krissy Moehl
Ian Torrence
Kevin Green
Eric Orton
Sunny Blende
Tankarna och planen innan loppet var att gå ut väldigt lugnt och inte låta mig dras med i någon rusning från start, jag ville ha fräscha ben både uppför och i nedförsbackar. Jag ville hålla mig på ca 80 % av maxpulsen eftersom jag skulle kunna hålla den ansträngningen under lång tid, men tillåta mig upp emot 90 % i de brantaste backarna. Strategin i den här delen funkade över förväntan och när jag kom upp till första bergspasset och därefter andra passet var mina "uppförsmuskler" oväntat fräscha trots att de redan jobbat i drygt fyra timmar vid det laget. När det sedan blev dags för nedförslöpning i nästan två mil ville jag löpa med korta steg, mjuka knän, landa platt på foten och undvika att bromsa alltför mycket. Även det här funkade bra. Medelpulsen sjönk lite och ökade först sista två kilometerna.
När det gällde dryck och mat visste jag inte om jag skulle kunna få i mig tillräckligt vid vätskestationerna, men den biten funkade superbra. Jag drack minst två glas iste eller buljong vid varje station och åt bröd, banan och energikaka när det bjöds. Jag kände mig aldrig törstig eller orkeslös och hade inga problem med magen, vilket verkar vara vanligt annars och även om farten gick ner lite sista fem-sju kilometerna hade jag krafter nog för att spurta sista två kilometerna och springa om ett par löpare.
Jag är jättenöjd med att jag genomförde loppet, men så här i efterhand är jag faktiskt inte riktigt nöjd med HUR jag sprang. Det känns som jag kunde gjort mer. Min "analys" så här efter en veckas funderande (nej, inte hela tiden!) är att jag helt enkelt bara hade valt en lite väl låg ansträngningsnivå som loppstrategi. Jag hade utan problem kunnat kapa minst en halvtimme av totaltiden på att vara mer aktiv i uppförsbackarna och sprungit lite snabbare i backarna från Sertig Pass till Sertig Dörfli och ytterligare mycket tid genom att inte stanna och beundra utsikten. Men varför springa i berg om man inte tittar på omgivningen? Jag var mentalt inställd på att känna en viss nivå av smärta att springa en mara men när det inte gjorde ont nöjde jag mig med en mindre ansträngning än "nödvändigt". Jag hade inte koll på mina gränser, en sak jag får utforska i framtida lopp. En del av skulden ligger kanske i den mycket väl tilltagna maxtiden och cut-off tiderna, det gjorde att jag aldrig kände någon tidspress.
De här samlade tankarna och "klagomålen" är inte alls negativt menade. Jag skulle inte kunna vara stoltare över mig själv! För min del är det bara ett sätt att få ner på pränt de saker som jag vill förbättra och utveckla till mitt nästa långa långlopp, för jag har verkligen blivit superinspirerad efter Swiss Alpine. Jag ska inte springa någon mer maraton i år, men väl ett par andra traillopp, bland annat Tenerife Bluetrail. Till nästa vår har jag planer på flera äventyr, ingenting spikat ännu men det inkluderar självklart löpning och höga berg. Det betyder flera månaders träning, både i skogen och på gymet i vinter, och där ska jag försöka förbättra det jag kan i min löpning.
And now for something completely different! för att citera Monty Python.
No comments:
Post a Comment